ibland blir det inte som man tänkt sig

Jag har alltid haft ett klart mål i livet, att hålla mig ovanför ytan. Jag har aldrig varit den som varit extraordinär eller speciellt bättre än någon annan. Jag har flytit med bland färgerna och alltid hållit mig i bakgrunden som en neutral gråhet. Jag har aldrig krävt plats och anledning för min existens har alltid varit för att göra det lättare för andra.

Jag var den som kom fram med plåster och blåste på såret när min lillebror ramlade när han och jag spelade fotboll på asfalten, jag var den som hämtade posten på morgonen så att mamma och pappa skulle få några extra minuter av lugn, jag var den som hjälpte min bänkkamrat i skolan med matten även om jag själv inte var klar med den och jag var den som grät med min bästa vän för att hon hade blivit sårad. Jag är fortfarande den personen...

Fast saker förändras och när jag tänker tillbaka så har jag aldrig riktigt varit en vän, mer en dörrmatta. Det blev aldrig riktigt bra nog och tillslut så kämpade jag med att hålla mig ovanför ytan. Ibland var det extra jobbigt och då kändes det verkligen som om jag höll på att drunkna. Jag kämpade, oftast förgäves, för att hitta någon mening med varför det alltid var jag som stod där ensam tillslut.

Jag känner mig ofta som världens sämsta dotter, syster och vän. Jag är otillräcklig och vad jag än gör så finns det någon som gör det bättre. Jag kommer aldrig skina som en klar färg - jag kommer alltid vara grå. För när det väl gäller så kommer fegheten fram och då ser man väldigt enkelt vem som står bredvid en och möter kriget, medan vissa vänder sig om och springer.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0