Jag minns när jag var 12 och alla skulle ha en bästa vän. Man gick runt på skolgården och frågade de man kände om just de ville bli ens bästa vän. Fick man ett "nej jag har redan en" så gick man vidare, fast fick man ett "ja, klart." då blev man den lyckligaste människan just då. Det var så simpelt då, att något sådant som nu är obetydligt kunde förbättra ett helt år - om inte längre.

Nu är det inte längre så, nu lägger vi vår energi på något helt annat - "viktigare" saker. Jag gör precis som alla andra, jag har inte längre en bästa vän. Fast jag har flera bättre vänner som känner mig bättre än resten av mina vänner. Även om det är underbart att ha några nära vänner istället för en så saknar jag det ibland, känslan av att vara speciell. Det finns inte längre någon jag kan berätta allt för, antingen så berättas det vidare eller så pratas det skit om mig bakom min rygg. Egentligen borde jag inte bli förvånad, fast det sårar lika mycket varje gång.

Det har ingen betydelse hur liten saken är, men säger jag att det är hemligt, då vill jag inte att det ska komma ut. Hur svårt kan det vara? Jo, för vissa så kan det vara världens svåraste uppgift och det är just därför jag har börjar glida ifrån de människorna. Det syns kanske inte i början, men människor som jag trodde skulle finnas där föralltid har helt plöstligt flytit iväg - dels på grund av mig.

Jag tror att det finns många som inte vet, som inte har en aning om hur mycket de har sårat mig. Jag har tre bästa vänner, fast två av dem har sårat mig. Den jag en gång berättade allt för, hon som var precis som mig, är inte längre den jag ringer först. Just nu vet jag bara en enda människa i mitt liv som aldrig har sagt ett ont ord om mig, hon är min hönsmamma - min personliga ängel.

Things changes...