När jag tänker tillbaka på allt som har varit, på mitt liv genom tiden - då ser jag fläckar som jag bara vill glömma. Det finns inte mycket som jag vill minnas från den dagen jag fyllde 13 tills dess jag började sista året på gymnasiet. Så många dåliga minnen som gräver upp sår som jag försöker gömma undan. Jag vill inte att folk ska se mina sår, de fysiska och psykiska, för det får mig bara att må ännu värre. Jag vill inte minnas mitt förflutna utan jag vill bara gå vidare från den punkt jag står vid nu.

Jag vill inte minnas varje gång någon kallade mig tjock, jag vill inte minnas alla stunder jag var helt ensam i skolan och jag vill inte minnas alla tårfyllda nätter som har präglat min ungdom. Det är för många förgörande stunder som håller på att kväva mig varje gång jag gå tillbaka till de tankarna. Ensamheten som bara blev större och mer påträngande för varje dag som gick - det var olidligt. De gångerna jag tillåter mig själv att tänka tillbaka, när jag ligger knappt vid medvetandet i min säng, då förstår jag inte hur jag har överlevt.

Fast det gjorde jag - nu har jag fantastiska vänner, en underbar pappa och två bröder som jag älskar. Dock så kan de inte läka såren som redan finns där, för det kommer alltid finnas ett hål i mig - det går inte att reparera. Jag är som fyrverkerier; jag är glad och sprakande en stund, fast det finns inget som kan få mig att stanna på det sättet - jag kommer alltid att slockna tillslut.
Det har ingen betydelse vad som händer eller vad folk gör för min osäkerhet kommer alltid styra mitt liv. Jag förväntar mig ingenting - bara det inte blir värre. Jag har lärt mig att leva med smärtan som en del av min vardag. Hade jag vaknat imorgon och den inte hade funnits där då hade jag nog saknat den - jag är van.

Hur gör man för att glömma det som varit?
Hur går man vidare?

jag 2006