Out of mind and outta sight

I hear you're living out of state, running in a whole new scene
You know I haven't slept in weeks, you're the only thing I see

I'm a satellite heart lost in the dark
I'm spun out so far you stop I start
But I'll be true to you no matter what you do.

Ibland känns allt omöjligt, som om allt bara blir fel precis hela tiden. Det är då ångesten kommer och trycker ner mig ännu mer. För även om jag försöker se det positivt, så är det inte alltid lätt. Jag tror att alla någon gång har känt meningslösheten som ibland faller över en - då finns det ingen mening med någonting.

Livet är inte rättvist, det har det aldrig varit. Jag förstår inte varför jag lurar mig själv om och om igen bara för att bli sårad i slutändan - masochistvarning? Jag njuter inte av smärtan, den uppstår som får ingenstans. Den krossar allt i dess väg, alla lyckliga tankar och minnen som får mig att flyta på ytan istället för att drunkna.

Jag tror att alla har känt hopplösheten någon gång, den har inkräktat på allas liv vare sig man har velat det eller inte. Egentligen så kan man bara tacka och ta emot, hur mycket det än skadar en. För förr eller senare så kommer lättnaden av att allt är bra igen. Precis som om lyckan har vunnit kriget mot förgörelsen - det blir alltid bättre tillslut?

Det som inte dödar en gör en starkare?
Efter regn kommer solsken?
Fast tänk om döden är att föredra eller regnet aldrig slutar falla, vad händer då?