Jag har nog aldrig varit så stressad som jag var för ungefär fem minuter sen. Jag vaknar, hittar inte mobilen och tänker: "Vad fan! Vem har tagit den?!". När jag sen reser mig upp så ser jag att jag har sovit på den. Jag kollar mobilen och ser att klockan är 10:20. Jag skulle träffa Therese och Emmylie 10:30. Jag får panik, skickar svar till Therese för hon har skickat sms till mig, sen skickar jag ett till Emmylie för att se om vi kan skjuta fram tiden en halvtimme.

Som tur är svarar båda, så vi ska träffas 11 istället. Jag måste säga att ibland är jag väldigt tacksam för dagenas teknologi. Även om jag ibland hatar min mobil så är jag glad att den finns där som en nödutgång, ifall man försover sig eller något liknande. Sen är jag även glad att jag har vänner som förstår att man behöver flytta tider lite då och då.

Nu kan jag lugna ner mig och göra det jag ska i min takt. Fast det måste ha sett roligt ut när jag sprang runt här hemma med en telefon mot örat (ringde pappa), en telefon i handen (sms:ade med Therese och Emmylie) och sen med linnet halvt över huvudet och byxor som hängde i knävecken. Det måste verkligen ha varit en konstigt syn, tur att jag är ensam hemma!