När jag är ledsen och mår dåligt så brukar jag alltid tänka på gamla minnen som får mig att skratta. Det finns ett fåtal minnen som alltid får mig på bättre humör, hur dåligt jag än mår. De betyder kanske ingenting för alla andra, men för mig så är de guld värda. Ett sådan minne tänkte jag delge med er nu.

Jag och min vän Emmylie hade bestämt att gå ut, precis som vi bestämmer nästan varje lördag. Vi gjorde oss fina och sedan satt vi hemma hos mig och lyssnade på halvdålig musik och drack halvgoda drinkar. Efter ett tag gick vi till ett uteställe som heter Öja Krog, det ligger en liten bit utanför Ystad. När vi kom dit så började vi dansa, prata med folk vi inte kände och skrattade som aldrig förr. Det var en rolig kväll.
                         Och för att komma till det ögonblicket som alltid får mig att skratta så hoppar jag lite i historien. Detta minns jag inte själv, eller kanske lite, men Emmylie har berättat det för mig i efterhand. Och varje gång jag tänker på det så börjar jag skratta för mig själv.
                  När vi stod på uteplatsen som tillhör detta utestället så började jag helt plöstligt att vinka mot stängsel. Emmylie frågade vem jag vinkade till och mitt väldigt smarta och logiska(?) svar blev: "jag vet inte."

Det låter kanske inte som världens roligaste minne men det får mig att må riktigt bra när jag tänker på det. Där stod jag ganska onykter och vinkade till luften, det kallar jag för konstigt beteende. Fast det gör minnet av det så mycket roligare.

jag saknar den tiden♥

fotot är inte taget just den kvällen,
den kvällen fotot togs så hände mycket annat ;)