Vi har en låt, du vet inte om det, men det har vi. När jag tillåter mig själv att tänka på dig så lyssnar jag på den. Den innehåller din doft, dina ord, dina kyssar och hela du. Du vet inte om det men hela låten är bara du. Även om jag försöker glömma så måste jag ha en del, om så bara en liten en, som påminner mig om att du inte enbart var en fantasi - du var verklig.

Idag råkade jag ramla över några gamla mail och efter ett tag kunde jag inte sluta läsa. Varje ord stack som en ny kniv rakt in i mitt hjärta, såret som jag trodde hade börjat läka drogs upp och började blöda igen. Jag förstår inte varför jag utsatte mig för det idag, jag visste hur det skulle kännas - hur ont det skulle göra. Fast jag gör det om och om igen, bättre att känna smärtan och komma ihåg än att vara nöjd och glömma. Jag tar smärtan, bara jag får minnas hur lycklig du gjorde mig.

Nu gör det bara ont...