Jag trodde verkligen att denna jul skulle bli annorlunda, att jag kanske skulle få känna en liten del av den glädje som jag kände när jag var yngre och firade med alla nära och kära. Jag var naiv. Nu sitter jag här helt ensam i en tom lägenhet på julafton. Vi i vår familj har nu officiellt firat klart och denna julafton är nu över för oss. Pappa och lillebror har gått hem till sitt, storebror till sitt och mamma sitter just nu på en buss till Malmö eftersom hon ska jobba imorgonbitti. Här sitter jag på egen hand och för en stund så kan jag inte göra annat än att sakna den forna tiden.

På ett sätt så älskar jag att vara själv, att känna frihet. Fast att sitta själv på julafton gör mig ledsen och hur gärna jag än försöker lura mig själv att jag inte bryr mig om julen så är det inte sanningen. Det är sorgset att vi inte har någon gran detta år, som sprider juldofter i hemmet, eller människor som fyller upp nästan varje utrymme i hemmet - det känns inte längre som julafton. Det är sorgligt, så sorgligt.

Just nu saknar jag mormor, morfar, mostrar, kusiner och alla andra som har gjort mina tidiga jular så fantastiska. Jag bryr mig inte längre om julklappar - jag vill bara känna mig älskad. Att sedan blir förolämpad om och om igen mellan raderna hela kvällen gör inte saken bättre. Just nu vill jag bara drömma mig bort till en värld där hjärtat inte vill stanna, där livet faktiskt har någon mening och där jag inte behöver gömma mig i ett mörker varje natt när jag är ledsen och behöver gråta. Jag får helt enkelt drömma, som en vis man en gång sjöng; "ibland är en dröm det finaste man har."
Med det så säger jag merry fucking christmas to you all.