Detta beskriver vad jag känner i just detta ögonblick, orden i en av Håkan Hellströms fantastiska låtar. När solen ännu inte slått mot mitt ansikte även om natten somnade för flera timmar sedan. Bilar kör förbi utanför och en ensam kråka cirkulerar runt ett litet löv på marken som ser ut som en brödbit. Det är nu alla tankar visar sig som mest, alla i olika nyanser av färger som jag inte riktigt kan placera. Snön faller ner och slår mot allt hårt som kan stå emot just denna kyla.

Jag, ja jag försöker bara överleva. Hålla mig kvar uppe ovanför ytan utan att riktigt synas. Jag sitter och skriver ord som egentligen inte har någon mening om någon som kanske vill ha mig för just den jag är. Jag tänker på misstagen som jag har gjort, misstag som kanske gör att jag förlorar den som håller på att förändra mig till något mycket bättre. Jag känner det, jag är inte längre den jag varit - nu börjar jag bli den jag alltid vetat att jag kunnat vara.

Detta är en tid för förändring, vinter gömde det som våren smälter fram igen. En del av mig dog, en del försvann med min skyddsängel. Nu börjar jag äntligen förstå att vi alla kan hitta meningen med vad som helst. Så jag packar en väska, åker bort och kommer tillbaka med så mycket mer. Det är min del av livet, den delen som kommer göra mig till något helt annat - min själsresa.

De kunde säga vad som helst till mig, de kunde dra åt helvete
men ett enda ont ord om dig har alltid fått mig upp i ringen

Och det enda jag riktigt hör nuförtiden är en vind som blåser genom staden
Och fast turisterna är borta går jag nästan aldrig ut
Så jag väntar tills imorgon bitti, det är den tiden jag gillar bäst
Då ska jag ta en promenad i parken

Och när du ser på mig är det knappt jag minns ett enda öknamn de kallade mig
Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din
och att dina ord i natten är det enda som når in
Jag vet inte vem jag är, jag vet att jag är din