Nu skulle jag ge vad som helst för att kunna andas normalt. Min nervositet har förvandlats från lågmäld till panik, att jag ens kan stå upp utan att vackla till förvånar mig. Jag känner varken lungor eller kropp medan hjärtat visar sin rätta plats fullt ut. Det slår som en arg trumma och den dova smärtan som bildas runtom är som en vacker ihågkommelse som får mig att lugna ner mig lite.

Fyra månader. Allt prat fram till denna punkt.
Nervositet. Ångest. Panik. Glädje. Rädsla.

Jag vet inte vart jag ska bli av, allt bara snurrar. På ett sätt vill jag bara hoppa av denna karusell, jag ville inte ens hoppa på den från början. På ett sätt vill jag bara se vad som händer när karusellen är över och jag äntligen får känna fast mark under mina fötter igen. It's a game we're playing, a game I may like.

Det enda jag tänker på är felen. Felen på mig själv, felen som kan uppstå under helgen och alla saker som jag kommer säga på fel sätt. Det finns så mycket som kan gå som jag inte vill, detta faktum får mig att vilja stoppa karusellen en liten stund så jag får tid att andas normalt igen. Just nu känns det som om jag ska kvävas, på ett bra sätt.