jag saknar famnen som höll mig varm den natten,
jag saknar de genomträngande ögonen,
jag saknar kyssarna som spred värme inom mig,
jag saknar det barnsliga skrattet,
jag saknar de vackra orden,
jag saknar honom.

Jag har ofta sagt att jag avundas mina vänner som någon gång har hittat kärlek. Jag erkänner att jag har tyckt synd om mig själv eftersom de har hittat någon som får deras hjärta att slå snabbare, medan jag somnat med ensamma tankar och ett hjärta som slår sakta. För mig så har önskan om kärlek alltid varit en självklarhet, nu vill jag bara att det ska försvinna.
Jag är kär, för första gånger någosin så är jag verkligen kär. Och det suger! För visst är det underbart att vara kär i någon som tycker om en precis lika mycket tillbaka. Fast vad gör man om känslorna som finns där inte möts från andra hållet? Hur går man vidare?

Det kommer som en total chock, jag går förbi någon som doftar som honom och då rivs allt upp igen. Varje gång jag blundar så ser jag honom framför mig, hans vackra ögon som stirrar på mig i mörkret. Hans hand som smeker bort mitt hår från ansiktet och fäster det bakom örat. Varje dröm handlar om honom, han spelar huvudrollen i drömmarna som jag aldrig vill vakna upp ur. Jag kan inte tänka, jag kan inte leva, jag kan knappt resa mig ur sängen varje morgon. Det gör bara ont, som om någon har skurit mitt hjärta i två delar - som om jag aldrig kan läka.

Tårarna slutar inte rinna och varje gång någon nämner honom så vill jag bara ramla ihop och ge upp. Jag var inte redo för detta, det var inte meningen att det skulle bli såhär. Det ligger inte i min natur att tycka om någon, men han förstörde allt. För första gången i hela mitt liv så är det jobbigt att somna ensam, jag vill höras hans lugna andetag bredvid mig - det känns så fel på något annat vis.

Jag kan inte beskriva i ord vad som händer, det känns bara som om jag håller på att falla itu. Jag är inte längre hel, jag är inte längre en hel människa. Jag är bara ett förstört pussel som inte går att sätta ihop, en bit saknas - den biten har han. Jag tänker inte på något annat, han finns där hela tiden. Om någon hade sagt att det gjorde såhär ont att vara kär, då hade jag aldrig tillåtit mig själv att bli kär.