Tänk vad lite som kan hända på ett år. På studenten i fredags så började det äntligen sjunka in i mitt huvud att ett helt år har gått sedan det var jag och min klass som stod på trappan och skrek av lycka. Ett år, så lite förändringar. Jag har verkligen inte åstadkommit så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Jag hade många drömmar och mål detta året, innan jag skulle börja plugga, men det blir verkligen aldrig som man tänkt sig.
                  Nu väntar jag bara till hösten då jag förhoppningsvis ska börja plugga igen. Jag saknar faktiskt skolbänken och människor att umgås med.

Även om jag älskar att lära så är det klassen som jag saknar mest. På tre år så lärde jag känna fantastiska människor. Även om jag inte var bästa vän med alla, långt ifrån, så saknar jag ändå de människor som fick mig att skratta. En del av dem umgås jag fortfarande med, men andra har jag inte sett på snart ett år. Det är sorgligt men på samma gång är det förståligt eftersom en del har rest, vissa pluggar och resten har jobbat eller levt livet. Fast det gör det inte mindre sorgligt eftersom jag verkligen saknar dem. Det sista året på gymnasiet var det bästa året i mitt liv, jag har aldrig varit så glad och skrattat så mycket.

Studenten var fantastisk och den bästa dagen i mitt liv, men nu har jag vaknat upp. Jag saknar den tiden, men minnena som finns får mig alltid att må bättre. Sedan smärtar det lite extra eftersom det var sista dagen jag umgicks med mormor innan hon blev sjuk och lämnade oss.

Såhär såg min studentdag ut för ett år sedan:







sen blev det dimmigt...