Tårarna bränner bakom ögonlocken. Det är dagar som denna då det gör som ondast eftersom jag inte kan förklara varför det känns som tusen stick i magen. Hjärtat känns bortkommet, som om någon har stulit det utan min vetskap. Huvudet snurrar av tusen tankar som jag inte får grepp om eftersom de susar runt i ett kaos av förvirring. Kroppen känns trött och den sviker mig. 

Jag kan inte förklara det bättre än så, jag kan inte ens förklara det för mig själv.
Jag känner mig bara ledsen, hela jag känns som ett stort sorgemoln.
Jag vet bara inte varför.

När jag vet varför så kan jag hantera det, i värsta fall förtränga det, nu kan jag bara följa med strömmen och låta mig själv bli bortforslad mot djupt vatten. Det är det som skrämmer mig, havet som jag måste simma i när jag inte riktigt har lärt mig ur man håller sig ovanför ytan. Det känns bara ensamt och jag känner mig ganska värdelös just nu.

Så mycket kommer tillbaka, så många anklagelser.
Ibland känns det som om det var jag som splittrade min familj och släkt, ibland känns det som om det var därför mormor lämnade oss - jag var inte bra nog för att lösa alla problem, jag var inte stark nog.
Ibland känns det som om min framtid är skriven och det finns inget lyckligt slut på min saga. Jag har inte jobbat tillräckligt hårt för att lyckas, jag kommer sluta precis på det sättet som skrämmer mig mest.
Ibland känner jag mig helt enkelt inte stark nog för att klara även den enklaste uppgiften, det är som om varje molekyl i min kropp vägrar samarbeta och jag sjunker mot botten.

Ibland är jag bara ensam - min största rädsla.

Nu ska jag gå en runda och försöka tränga bort dessa oförklarliga tankar. Ikväll orkar jag inte med en massa som jag själv inbillar mig. Imorgon är det studenten och jag ska vara glad tills dess. Herregud, Elin ta för fan studenten! Jag måste börja peppa nu!