När jag var yngre så älskade jag allt som hade med livet att göra. Varje liten blomma var som ett nytt mirakel och jag ville spara alla färger i en liten burk som jag kunde ta fram när vardagen började bli för grå. Jag har så många bra minnen från när jag var yngre. Julafton var alltid min favoritdag eftersom vi firade den med hela släkten hemma hos en av mina mostrar. Det var alltid lika mysigt att gå in genom ytterdörren och känna doften av pepparkakor, julskinka och värme. Det var den bästa dagen på hela året och jag brydde mig inte ens om julklapparna - det var kärleken som jag längtade efter.

Något som jag aldrig kommer glömma är när jag, mormor och Tore körde till Tomelilla för att köpa garn. Vi körde förbi ett ställe som sålde blommor och vi stannade till för att se om det fanns något fint. Jag vet inte riktigt vad vi köpte, varken i blomsteraffären eller garnaffären, men jag vet hur lycklig jag var för att jag fick följa med. Vi satt på torget i Tomelilla och åt glass, bara vi tre. Det var magiskt.

Sista gången jag träffade mormor innan hon hamnade på sjukhuset var på min student. Det sista hon sa till mig innan jag åkte därifrån var: "Jag är så stolt över dig Mika." Jag kommer aldrig glömma det, jag kommer aldrig glömma de orden som gjorde den dagen perfekt.

Jag kan inte tänka på mormor eftersom det gör för ont. Jag kan inte minnas min tid med henne för det krossar mig nästan. Jag kan inte besöka henne på kyrkogården eftersom jag undermedvetet förnekar att hon är död. Jag saknar henne, antagligen mer än någon annan. Hon var min medelpunkt, den som höll båda mina fötter på jorden, den som visste att jag kunde bli och göra allt jag verkligen ville - hon trodde på mig.

Jag saknar allt. Jularna, promenaderna, luncherna, berättelserna och allt annat. Mest av allt saknar jag mormors kramar och hennes doft, det går inte ens att beskriva i ord. Hon doftade sommar och hennes kramar gav mig trygghet. Hon gav mig lycka och jag kommer alltid älska henne för det, i detta livet och nästan.
♥