dom säger det är ingenting alls.
Ibland önskar jag att jag var tolv år igen. Då jag lekte i min trädgård med min svarta katt som visste alla mina hemligheter. Jag vill ha det så igen, oskuldsfullheten som gjorde att jag kände mig delaktig. Mycket har förändrats och jag vet inte riktigt om jag kan uttrycka det i ord. Det går inte att beskriva de känslor som strömmar genom mig och tillslut skapar tårar av sorg och glädje.
Jag kan aldrig gå tillbaka till det som varit även om jag kan drömma. Jag drömmer att jag firar min 20:års dag med min familj och mina vänner. Att min mormor och morfar är där, precis som Alexander, Michael och mina andra vänner. Jag drömmer det omöjliga och jag mår bättre. För om ett halvår när jag fyller 20 så kommer de inte finnas där. Hur gärna jag än vill krama om mormor en gång till så kan jag inte. Och hur gärna jag än vill sitta uppe halva natten med Alexander och prata gamla minnen som går det inte. De lämnade denna värld bakom sig när det var dags för dem att gå vidare.
Det krossar mitt hjärta i tusen bitar att veta hur det kommer bli, hur framtiden kommer vara. Just nu planerar jag en framtid så långt bort från Ystad som möjligt. Det finns för många minnen här som sårar mig. Varje husknut har en ny kniv att sticka i ryggen på mig. Det finns egentligen bara en enda anledning för mig att stanna här, en anledning som jag inte har berättat för någon - den tillhör bara mig. Det har inte med familjen, vännerna eller skolorna att göra. Det är något så mycket mer komplicerat.
En kyss förändrade allt,
en kyss tog min vän ifrån mig.
Allt började med en kyss,
då hjärtat gjorde en blind.
En kyss.
fan vad jag hatar kyssar!
weheartit