Vattnet är fortfarande varmt även om solen gick i moln för flera timmar sedan. Jag sitter på en filt, på en strand vid en stad jag inte längre känner igen. En fågel flyger precis ovanför mitt huvud och en vindpust för med sig doften av hav - salt och tång. Det finns inget vackrare än en sommarkväll som denna, varje liten skugga uppskattas då alla vet att sommaren snart är över och kylan återkommer med det vita och gråa. Varje sekund vill vi behålla utan att riktigt veta hur vi ska fånga in dem.

I mina tankar finns bara hjärtesorg, krossade drömmar som en gång fick mig att le. Nu skapar de fler sår än vackra texter om det som borde uppskattas i livet. Allt känns över, som om livets match är slut och jag förlorade, jag får inte ens ett tröstpris. Det finns inga vägar för sådana som mig, för de som har förlorat tron. Hoppet var en gång min bästa vän men nu har det ersatts av hopplöshet. Det finns inget att tro på, inte ens på de vackra färgerna som speglas mot den mörkblå havsytan. Tron försvann just denna dag när jag såg en fågel flyga precis ovanför mitt huvud och hjärtat enbart var fyllt av sorg.

Det var just denna dag då jag förlorade mig själv.
Jag försvann för en liten stund och kom tillbaka som någon helt annan.
En sämre version av mig själv.