För något år sedan så var jag helt såld på Thåström. Det var en blandning av det lite deppiga och sanningsenliga i hans låtar som fick mig att älska honom. Det var bara han ett tag, till och med Hellström hamnade i bakgrunden när Thåström tog över min personliga scen i mitt huvud. För mig så var han den ultimata, den bästa och den som förstod. Jag vet inte riktigt hur allt började, men jag tror att min vän Ninni spelade en låt för mig som hette Om Black Jim och då visste jag att min musikerfarenhet skulle ta ett nytt steg in i något helt annat.

Jag vet inte riktigt varför eller hur jag förlorade honom. Fast en dag var han borta och ny musik hade tagit över, sorgligt och lite minnesvärt. Jag kommer aldrig glömma vad hans musik en gång betydde för mig. Då levde jag i min egen bubbla och Thåström var den som höll luften kvar i mina lungor - han är en av de som började forma min kärlek för musik. Jag har mycket att tacka denna man för!