Idag öppnade jag upp mitt hjärta för första gången på två år. Jag släppte min rädsla och lät hjärtat tala - nu har jag knappt något hjärta kvar. Det känns som om någon har trampat på det och sedan gjort det ihåligt.

Just nu vill jag inte känna. Ingenting, jag vill vara helt likgiltig.
Hjärtat vill annat. Det smärtar, bankar och gör ont.

Det var bra, men enbart en dröm nu när jag tänker efter. Jag ville så gärna och det gjorde att allt blev så mycket bättre i mitt huvud. Även om verkligheten gör ont så är det kanske bättre än att leva i en lögn.

Fast det gör ont, så jäkla ont.
Jag vill inte gråta längre, jag vill inte vara ledsen.
Jag vill bara gå vidare. Just nu känns det omöjligt.