När jag satt på Kings Head igår och tittade på alla de som satt runt bordet med mig, då insåg jag hur lyckligt lottad jag är. De sista tre åren har varit väldigt jobbiga för mig, jag har förlorat väldigt mycket på kort tid. Morfar dog, mormor dog, mormors sambo Tore dog och sedan har jag även förlorat andra nära och kära på andra sätt. Mormor var min ögonsten, min lilla söta mormor. Det gör fortfarande lika ont varje gång jag tänker på henne, det är som om en del av mitt hjärta krampar och skapar sorg varje gång något händer som påminner mig om mormor.
Det tog hårt på mig när hon lämnade oss och att sedan Tore dog, som jag såg som min morfar, gjorde att jag gick ner mig. Jag trodde inte att det skulle bli bra igen. Fast med hjälp av min familj och mina vänner så förstår jag nu att allt händer av en anledning.

Min pappa är min bästa vän, de som läser min blogg vet nog det vid detta laget. Sedan har jag två fantastiska bröder och helt underbara vänner som alltid finns där för mig. Egentligen behöver jag inte mer än det, de gör mig lycklig. För tre år sedan hade jag kanske fler, människor som fanns där, men efter ett tag så förändrades det - fast det är ingenting jag orkar fundera på. Då kände jag mig värdelös, som om de människor som egentligen borde så mig väldigt nära bara övergav mig efter att morfar dog. Det kändes som om det var mitt fel att det blev bråk. Jag var liksom i vägen.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände och jag vill inte veta. Jag har lagt allt bakom mig och det är ingenting jag vill grubbla över, jag har faktiskt andra problem. Jag har funderat mycket på hur lätt det är att förlora en människa, det har gjort att jag värdesätter varje stund jag får med min familj och mina vänner extra mycket. Igår insåg jag att jag har världens bästa vänner, de är guld värda♥
tack för att ni finns, jag älskar er.