Det börjar bli lättare nu. Känslorna som brukade svämma över har lagt sig. De har lagt
sig för att vila eftersom de inte orkar kämpa längre. På ett sätt har jag vunnit över mig
själv, på ett helt annat sätt så har jag precis begravt den del av mig som fick mig att
känna för första gången. Det är ganska komiskt ändå. Det vi gärna vill kalla kärlek.
Jag kommer aldrig glömma första kvällen när hans läppar mötte mina. Jag kommer
aldrig glöma hur hans händer placerade sig så naturligt på mina höfter och hur jag, som
om jag hade gjort det flera gånger innan, lade mina armar runt hans hals.
Minnena från varje möte kommer aldrig försvinna, även om jag stundtals önskar det
eftersom det är de minnena som får mig att stanna kvar i något som slutade finnas för
en evighet sedan. Fast egentligen vill jag inte glömma då jag vill ha något att hålla fast
vid när allt annat känns jobbigt och fel. Då kan jag bara blunda och leva om varje ögonblick
en gång till - varje lyckligt hjärtslag.

Jag tänker inte på honom lika ofta längre. Även om han finns där ibland så upptar han inte
allting längre. Han har hittat sin plats inom mig och den blir allt mindre för varje dag som
går. Tillslut kommer den vara så liten att jag kommer le varje gång jag tänker på honom.
Nu är det inte riktigt så. Det är något annat. Något annorlunda.
Det känns bra att veta att det inte är som förra gången. Då försvann en bit av mig, en bit
som jag aldrig kommer få tillbaka. Fast jag blev starkare, mer tålig. Visst, jag stängde av
och försökte bygga upp det igen - fast efter ett tag så insåg jag att det var bäst som det var.
Vi är helt enkelt inte menade för varandra. Det kommer aldrig bli vi. Att skriva de orden
förstör mig inte längre, även om jag blir ledsen. Fast det är helt okej att vara ledsen,
för vi blir alla ledsna någon gång. Detta är min gång. Det är lättare och jag vet att jag
en dag kommer tänka tillbaka på dessa ord jag skriver nu och ifrågasätta mig själv.
Just nu känns det precis såhär, det är precis därför jag skriver ner dem just nu.
Jag saknar allt med honom, men nu börjar saknaden att förvandlas till något annat,
något som jag kan finna mig i. Något vackert, nästan magiskt. Till något lyckligt.