Vill försöka få ner i ord hur det känns nu,
dock är denna uppgift totalt omöjlig.
Jag känner mig glad och krossad precis på samma gång,
som om det växlar om lite då och då.

Orden slog hårt mot mig och rösten lika så,
kände hur kinderna sakta började bli fuktiga.
Jag var ensam i ett hav av flera tusen människor,
alla där för att se denna vackra kvinna.
Fast jag var ensam i en bubbla av tankar,
varje ord fick mer mening än ordet innan.
Det var som om hon sjöng till mig, om mig.
Ord om den kärlek som förgör mig mer för var dag som går,
om lyckan i varje danssteg som tas,
om livet som faktiskt är ganska okej ändå.
Hon fick med allt, allt som någonsin fått mig att stanna upp.

Jag stod där och lyssnade, blundade och drömde mig bort.
Jag njöt av varje ny låt, som bara blev bättre och bättre.
Jag tog in varenda känsla som fanns runt mig.
Så här har jag inte känt sedan jag såg Håkan,
då var jag 15 och hade precis funnit min plats i hans musik.
Nu hittade jag min plats ännu en gång,
i någon helt annan men ändå ack så lika på många sätt.
Det var underbart, fantastiskt och helt enkelt magiskt.
Veronica Maggio - en kväll jag aldrig kommer glömma.