tankar en torsdagsmorgon.



Jag vet inte vart jag själv har hamnat. Jag lever i en dag som upprepar sig gång på gång,
som om där inte finns något riktigt slut. Fast i en tid där ingenting riktigt känns helt okej.
Min önskan att låta poetisk försvann i samband med sömnen. Kan inte förklara i ord hur jag
mår just nu, jag vet knappt själv. Det har varit tre väldigt jobbiga dagar men förhoppningsvis
så blir det lite bättre nu - jag kan bara hoppas.

Jag har haft tid att tänka nu när jag har varit tillbaka i Malmö och på lärarhögskolan. Tänka
på allt som jag har förträngt innan. Det kom som en chock när jag satt i min säng och allt
slog emot mig som en enda stor våg. Förlamad i samma position i två timmar - oförmögen
att röra mig eller yttra ett ord. Enbart droppe efter droppe som rann ner för mina kinder.

Jag har insett att det är helt okej att vara ledsen. Ibland är det till och med bra att gråta.
Det är ett val jag har, något som faktiskt är helt naturligt. Jag får vara ledsen och jag får
sakna. Jag får sakna mormor, speciellt nu när julen snart är här och jag förmodligen ska fira
den själv. Då får jag sakna mormor lite extra mycket eftersom det var hon som höll ihop
vår släkt. Mer än vad jag egentligen trodde.
Jag får sakna mannen som en gång gjorde mig mer lycklig än någon annan. Han som alltid
fanns där, även när jag inte visste att jag behövde det. Saknar hans varma famn extra
mycket nu när kylan början ta sig igenom sprickorna.

Ja, jag har insett att det är helt okej. Allt är helt okej. En insikt som har gjort att jag är en
liten bit på vägen mot att acceptera allt som en gång kände så orättvist. Det känns bra.
Tryggt på något sätt. Jag börjar komma hem igen, till det hem där jag är mig själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0