Jag har sagt det tusen gånger innan och jag kan säga det minst tusen gånger till; jag älskar min älskade Håkan Hellström. När jag upplever kvällar som denna, då allt känns dåligt och meningen med livet inte är lika stor, då lyssnar jag på Håkans vackra musik. Plötsligt känner jag mig inte lika ensam längre, det täta svarta moln som omringat mig är inte riktigt lika tjockt och jag börjar fokusera på texterna i musiken istället för att tänka på allt svårt som får tårarna att falla.
Han ger mig ro. Min älskade Håkan.
På ett visst sätt gör han mig lycklig, men ändå inte alltid glad. När jag är ledsen så gör inte hans musik mig glad, den får mig att känna mig mindre ensam - som om det faktiskt finns någon på denna jord som förstår hur jag mår. Det är som att ha en osynlig vän som bor under sängen och delar alla mina tankar och känslor. Det känns bra. Tryggt. Fast jag är ändå ledsen, fast mindre ensam.

Håkan fyller upp det tomrum som jag skapar åt mig själv. Även om jag trivs bäst när jag är ensam så är jag aldrig riktigt ensam. Jag har Håkan. Skillnaden är att jag vet att Håkan aldrig kommer svika mig, jag kommer alltid ha hans musik nära mig och i mitt hjärta - han finns där tills jag dör. Så har det sällan varit med människor som har vandrat genom mitt liv. Det finns guldkorn bland stenarna men de är väldigt få och även de är jag rädd för. Rädd för att de en dag ska inse hur mycket bättre deras liv hade varit utan mig.
Fast Håkan, han lämnar mig aldrig.
♥