öppna sår.

"När man får ögonkontakt,
ler stort och kysser varandra
och man känner att den andra fortfarande ler.
Det är fint.
"

Jag tänker inte lika ofta på honom längre, den första mannen som någonsin har ägt en del av mitt hjärta. Fast när någon skriver såhär till mig, när vi pratar om helt andra saker, så börjar jag automatiskt att tänka på honom. På alla fina stunder vi haft - bara han och jag. Då börjar det göra ont i bröstkorgen och det känns som om jag ska sluta andas. Minnen som en gång gjorde mig så lycklig krossar mig i tusen bitar kvällar som denna. Det behöver bara vara en mening, en låt, en gest eller något annat - sedan är såren upprivna igen. Det går som i en cirkel  - det känns som om det aldrig ska ta slut. Det gör bara ont.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0