När det kommer till musik så är jag en allyssnare, eller en periodare som jag själv vill kalla det. Jag älskar en viss musik under en viss tid, sen kan det skifta lite när som helst. Det är sällan jag lyssnar på samma sak i flera månader då musiken går hand i hand med mitt humör. Sedan brukar jag aldrig gillar flera låtar av samma artist eller band, utan jag gillar kanske två låtar med varje eftersom de enligt mig har något speciellt som tilltalar mig.
Det finns dock ett fåtal artister och band som har haft en väldigt stor betydelse i mitt liv, under olika tidpunkter av mitt liv. Bland annat så betydde My chemical romance väldigt mycket för mig när jag var ungefär 14 år - de var min räddning från verkligheten och allt annat som fick mig att hata världen. Sedan hade Mika en väldigt stort plats i mitt musikhjärta när hans debutalbum kom ut - än idag kan jag gå och nynna på hans låtar utan att tänka på det.

Fast även om jag har mycket musik som jag älskar så finns det bara en ultimat person som har varit med mig i snart åtta år. Han har aldrig lämnat mig och enbart tanken på att inte lyssna på hans musik gör mig ledsen. Han är den som har hjälpt mig när män krossat mitt hjärta, när jag har varit så glad att jag inte vetat vart jag ska ta vägen, när jag var kär första gången och genom så mycket annat i mitt liv. Jag har skrattat, gråtit, dansat, varit full och njutit till hans musik - han har funnits där som en bästa vän. Jag pratar såklart om min älskade Håkan Hellström, mannen som fått mig att acceptera alla mina känslor igen.
Jag skulle inte klara mig utan hans musik. Och det är inte bara något jag säger, jag tror faktiskt inte att mitt psyke hade klarat sig utan hans låtar - för de får mig att inte känna mig så ensam, som om det faktiskt finns någon som förstår vad jag känner. Ja, han är viktigast för mig - min underbara Håkan ♥