"Jag tror inte att det bara var han som sårade dig,
du sårade nog honom när du sa att du inte litade på honom,
då när han sa att han tyckte om dig.
Då blev han nog sårad."

Idag insåg jag att allt är mitt fel, alla känslor som jag känner nu har jag mig själv att skylla för. Jag är oförmögen till att släppa in någon, ingen får ta sig igenom den mur som jag har byggt runt mitt hjärta. Inte ens när det fanns någon som till viss del försökte så tvingade jag muren att stå kvar - även om jag ville något helt annat.
Jag har förstört för mig själv och nu i efterhand inser jag att det hade funnits en möjlighet till att jag än idag hade varit så lycklig som jag var för sju månader sedan, om jag bara hade vågat. Den tanken krossar mig.

När jag var yngre så lärde jag mig att jag inte kunde lita på människor, för en dag kommer alla svika mig ändå. Det finns fortfarande kvar inom mig, de tankar som har gjort mig så pass ensam som jag är nu. Innan trodde jag att det var alla andras fel, att de svek mig för att själva må bättre. Nu inser jag att de inte ens kunde komma så långt in för att svika mig, redan från början så stötte jag bort dem. Allt var mitt fel. Det är det fortfarande.

Den tomhet som börjar byggas inom mig nu är förgörande. Fast precis som med allt annat så är det något jag får lära mig att leva med. Men det tar inte bort den smärtan som gör att tårarna faller så fort jag är ensam. Den smärtan som säger till mig att allt är mitt fel. Som får mig att hata mitt eget hjärta. Som får mig att vilja lämna denna plats där alla minnen finns. Bara försvinna. Till en stad där ingen vet vem jag är. Där jag kan vara någon helt annan. Någon som faktiskt är belåten med livet.