Har du någon gång känt dig meningslös för en människa?
Som om de inte bryr sig om dig på något plan alls?

Det är som att stå i ett rum fyllt med människor. Människor som pratar, skålar och fyller upp rummet till bristningsgränsen. Men ändå ser man bara den personen som man har letat efter med blicken hela kvällen, den som får en att bli lite gladare bara genom att titta på honom. Tillslut hittar man honom, ståendes vid andra sidan av rummet. Hjärtat börjar pumpa och leendet bildas som av sig själv. Söker ögonkontakt men han är för inne i sitt, han pratar på och skrattar med sina vänner. Efter en stund tittar han ut över rummet och ens hjärta börjar slå snabbare igen - hoppet om att han ska se en tar över inom en. Han tittar runt, tittar och hälsar på alla med blicken - på alla utom mig. Han ser alla, men inte mig. För honom är jag ingenting.

Det är ingen lätt känsla att leva med, det kan jag lovar er. För varje dag som går så känner man sig allt mindre värd, tillslut är där knappt något kvar inom en som man ens skulle kunna kalla kärlek. Man stänger av, hjärtat fryser till och man försöker bevara de känslor som man en gång ljög sig till att någon hade för en. Man ljuger. Hela tiden. Det jobbigaste är inte tanken på att han inte tycker om mig, det är minnena som missbevisar det. För det fanns något där, i början. Något som jag inte riktigt kan förklara, fast jag kände det. Det fanns i varje kram, kyss och ord - något som flöt under ytan. Jag vill inte kalla det kärlek, dock är omtanke ett för intetsägande ord. Det fanns där, det är det enda som jag är säker på när det gäller honom.

Jag står i ett rum fyllt med människor. Musiken skapar en njutningsbar rytm i luften och jag följer med i varje ord. Efter en stund ser jag honom, han kommer in genom dörren och han är precis lika vacker som alltid. Med sin röda halsduk och rutiga skjorta så får han luften att gå ur mina lungor. Jag är stum.
Det enda jag vill just nu är att han ska komma fram till mig och ge mig en kyss, men vi vet båda att det aldrig kommer hända. Jag är inte tjejen som vågar säga vad jag verkligen känner och han är inte en kille som visar vad han vill. Vi är fast i något som vi aldrig kommer komma ur, som ett fängelse fast ändå inte.
Jag känner hur jag sakta går mot utgången, känner i ryggen hur han tittar efter mig. Den sista metern ut genom dörren tar jag med ett långt kliv, rädd för att tårarna ska börja falla när någon ser. Känner hans blick på mig, men jag vet att han inte kommer gå efter. Precis som jag inte kommer gå tillbaka och berätta för honom hur mycket han betyder för mig.
Så många ord som inte får känna nattens svalka bris. Så många handlingar som inte får se dagsljus.
Jag går sakta hemåt och känner hur hålet inom mig blir allt större. Att veta att man inte betyder något för den som betyder så himla mycket för en själv. Det är något som skulle kunna förgöra även den starkaste människan på denna jord. Jag är inte stark. Och jag har varit med om det allt för många gånger.
Jag har snart inget hjärta kvar att ge.