Jag försöker intala mig själv att han inte längre är en del av mig, att hans existens inte
berör mig. Det är lättast att säga det om någon frågar, det blir inga fler frågor då. Om
jag säger att han inte berör mig längre, att jag inte tänker på honom alls. Det må vara
en av det svartaste lögner som finns men en lögn för att skydda sanningen.

För han äger fortfarande en del av mig, en del som jag egentligen inte vill ha tillbaka.
Den är hans, precis som den delen vill vara. Så fort jag blir ensam och en tystnad
sprider sig runt mig så finns han där. I varje tanke, varje ord, varje dröm och mardröm.
Till viss del så tillåter jag det eftersom ett liv utan honom känns omöjligt. Även om det
enbart är tanken på honom som finns kvar, så räcker det - bara jag har en liten del.

Insikten har slagit emot mig och jag har nu börjat förstå att jag faktiskt kan vara lycklig
utan honom. Det gör ont, nästan för ont ibland - men det går. Jag överlever. På sista
tiden har jag varit riktigt glad, även om livet är ytterst jobbigt för tillfället. Men jag har
lärt mig att se det som är bra, inte bara fokusera på det som är dåligt.

Fast jag saknar honom, mer än vad jag vill erkänna. Jag saknar hans läppar, hans hud,
hans röst och all den närhet som jag behövde då. Jag behöver den fortfarande, fast inte
på samma sätt. Men han finns där, inom mig. Även om jag inte vågar erkänna det och
även om jag ljuger när någon frågar. Ja, han finns där. Inuti mig. Som en del av mig.