it's okay not to be okay.



En tanke slår mig, som så många gånger. Fast denna stannar längre än vanligt, den är
mer explosiv. En tomhet uppstår och den totala hopplösheten slår mot mig som en stor
våg av sorg. Jag minns varje ord, varje kram, varje kyss, allting som har tagit mig till
just denna punkt.
Halsen dras ihop och det är svårt att andas. Ut kommer bara kvävda ljud som inte riktigt
hör till. Ögonen blir fuktiga, en tår faller ner för kinden. Sedan faller det allt fler tills
kudden i min famn är blöt och ingenting känns värt någonting längre.

Samtidigt dyker tanken om ett halvt hem upp. Om kvinnan som borde vara på ett helt
annat sätt. Om ett hem som jag inte längre vill komma hem till. Det känns som tio knivar
i magen, knivar som får mig att falla ner från sittandes till liggandes.
Tårarna blir allt fler och kudden som jag krampaktigt kramar blir allt blötare. Inte ens
sängen känns bra längre. Där finns för många minnen, skratt och tårar. Allt fler tankar
slår emot mig och skapar ännu ett ärr i mitt hjärta.
Tillslut får jag panik, vet inte vart jag ska bli av - det gör för ont. Jag kan inte sluta gråta,
kan inte sluta tänka på allt som hänt. Känner mig bortkommen, förlorad. Jag faller allt
längre ner, snart har jag träffat botten.
Även om botten är välkänd för mig så har jag aldrig varit rädd för att inte kunna ta mig
upp igen. Denna gång är jag det. För det känns. Så mycket. För mycket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0