Jag har haft många motgångar i mitt liv.
Släkt som sviker. Vänner som sviker. Killar som sviker.
Jag har alltid haft svårt att lita på människor, det har gjort att jag har varit rädd att prata
om mig själv och anförtro mina tankar och känslor till någon annan. Det har alltid varit så,
för att kunna skydda mig från en av mina värsta rädslor - att bli sårad.

Jag är så oerhört tacksam att jag nu har träffat människor som på sätt och vis håller på
att förändra mitt liv. Jag vågar, för första gången på evigheter, prata med någon om det
som har fått mig att må sämre än jag någonsin gjort. Det är en lättnad att ha någon som
lyssnar och som faktiskt förstår vad det är jag menar utan att jag behöver säga så mycket.
Jag har en del fantastiska vänner som jag värdesätter mer än livet, utan dem så hade jag
inte klarat av vardagen. Det är människor som jag har känt i flera år, som alltid har funnits
där och som älskar mig för den jag är - precis på samma villkor som jag älskar dem.

Fast det känns helt fantastiskt att jag på ett år har hittat två människor som nu betyder
precis lika mycket för mig som mina allra närmsta vänner. Två personer som stöttar mig
och som har fått mig att förstå att jag faktiskt kan släppa in nya människor i mitt liv.
Att dessa två går i min klass gör allt så mycket bättre. Att sedan ha börjat prata med en
tredje person som får mig att se allt i livet så mycket mer positivt - bättre blir det inte.

Jag är så tacksam för det jag har. För trots allt jobbigt i mitt liv, alla tårar, bråk och mörka
stunder så har jag alltid haft någon där som har fått mig att se ljusglimtarna i livet.
Jag vill bara säga tack till alla som funnits där, och ett speciellt tack till de tre som har
gjort skolan så mycket roligare på sista tiden. Ni är guld värda. ♥