tillsammans skapas något mycket mer.



Dimman smyger sig på utan varken mening eller mål. Den fördunklar alla ord som borde
sagt, men som gör sig bäst bakom tystnaden. I ordens saknad finns beröring, ett stön,
ett skratt. Allt. Det finns där tillsammans med dig.
Höstens viskningar skapar mönster mot den torra asfalten. Jag ser två människor gå ut
mot regnet. De stannar inte, knäpper inte jackorna eller tar fram något regnskydd. De
bara går. Rakt fram. Som om de har ett mål, något de måste nå som kommer få regnet att
försvinna - något magiskt. Jag minns att jag önskade att det var vi som gick där. Vi som
var påväg mot något. Inte bara mot slutet.
Snart kommer den vintriga snön täcka våra gråa gator för att skapa kontraster som vi inte
ens kunnat drömma om. Innan man ens hunnit blinka så syns starka ljus mot svart himmel.
Tillsammans kommer vi välkomna det nya året - hoppet om ett lyckligt år är precis lika
stort som sorgen över vetskapen om all sorg som kommer korsa ens väg. Men vi firar,
skålar med vänner och stundtals kan man höra små löften som görs inför det nya året.
Jag hör mig själv, om så bara i några sekunder, viska något mot natten.
Ett löfte. En önskan.
Jag önskar att det nya året antingen är ett år fyllt av kärlek. Kärlek från den enda som
någonsin gjort mig lycklig och olycklig precis på samma gång. Den enda som aldrig riktigt
kommer förstå sig på mig, precis som jag alltid kommer försöka förstå allt som har med
honom att göra - utan att lyckas. Men vara lycklig ändå.
Det eller ett år utan. Ett år utan honom. Just honom.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0