Till och med i mitt huvud så låter detta roligt, men jag känner mig som en kvinna som har
lämnat sitt sociala liv bakom sig för att fokusera på hemmet och de barn som hon tvingas
passa eftersom hennes man jobbat dygnet runt. Det som är mest skrattretande är att jag
varken har ett eget hem, en man eller barn. Det är heller inget jag söker efter.
Det känns dock lite småjobbigt att jag knappt har ork till att umgås med mina vänner och
att festa finns inte ens med på schemat längre.

Jag är glad att jag har en utbildning att gå till om dagarna och jag är evigt tacksam för att
jag kan balansera mina studier och samtidigt jobba de dagar jag är ledig. Men detta innebär
även att jag är upptagen sex av sju dagar i veckan - den sista dagen spenderar jag genom
att vila upp mig inför kommande vecka.
Detta gör att mycket har fått komma i andra hand, tråkigt men sant. Mitt sociala liv
som innebär utflykter, fester och liknande existerar inte. Och det innebär också att jag inte
har tid att träffa de vänner som jag faktiskt saknar riktigt mycket. För både de och jag har
saker att göra. Viktiga saker.

Det är jobbigt och ibland känner jag mig riktigt ensam. Fast i november kommer nog allt
lugna ner sig lite och då kommer jag ha lite mer tid över för det sociala. För det känns som
om en del av mig fattas. En väldigt vacker och saknad del.