Jag har nu insett att jag har gett upp på livet. Det låter kanske hårt och jag önskar att
jag kunde förklara på ett bra sätt. Men det kan jag inte eftersom jag knappt vet själv
varför det är såhär. Det känns bara som om jag inte bryr mig längre. Jag gör det jag
ska i skolan, går till jobbet och gör det jag ska där. Sen säger det stopp.

Jag bryr mig inte om något mer känns det som. Jag bryr mig inte om att den jag är kär i
inte vill ha mig. Jag bryr mig inte heller om att kämpa för de vänner som egentligen inte
vill ha mig som vän. Att träna och äta rätt är något som inte finns på kartan längre. Att äta
är i sig själv en bedrift i dagens läge. Orken har lämnat min kropp och även om jag gör
det jag ska och går dit jag ska vara känner jag mig inte hel. Jag är som ett tomt skal.
Jag fungerar inte riktigt som jag borde göra, även om jag kanske aldrig har fungerat
riktigt rätt känns det ändå konstigare nu - som om jag sitter i en rund skål och tittar ut på
världen som om jag inte tillhör den.

Idag fick jag resultatet på salstentan jag gjorde i förra kursen, matematik från början 1.
Jag fick 28 rätt av 34 möjliga. Jag trodde aldrig det, att jag faktiskt skulle lyckas men
någonting som jag verkligen kämpat för. Även om det inte var alla rätt så var det ändå mer
än medel. Jag försöker verkligen njuta av det, som om det är min livlina till verkligheten.
Jag håller fast i tanken på något jag känner igen och trots glädjen jag känner är det ändå
annorlunda. Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig kunna förklara, jag kan inte
ens förklara det för mig själv. Just nu försöker jag leva mig igenom det, för det är en slags
vardag. Ibland lättare eftersom alla känslor har försvunnit, ibland jobbigare när jag minns
att de känslor som en gång fanns där inte alltid sårade mig - även om det oftast var så.