tomma ord, stor mening.



Jag är varken smal eller vacker. Men jag har lärt mig att trivas med mitt utseende. Jag
är inte speciell på något sätt men för två år sedan förstod jag att jag inte kunde hata mig
själv mer - jag var bra precis som jag var. I två år har jag, trots motgånger, levt med
tanken på att jag duger. Att jag är den jag borde vara.

När jag då får höra att människor i min närhet pratar om mig, speciellt om mitt utseende,
rivs muren av självsäkerhet och jag slutar att fungera. Ni som läst min blogg vet att jag
alltid har kämpat med min vikt, att den har gått upp och ner. Jag vet detta själv och jag
vet att andra kanske reflekterar över det ibland. Men att sitta på en offentlig plats och
prata högt om hur jag inte har lyckats med mina mål, det är bara förnedrande. Då ska
man inte kalla sig för min vän, om man inte ens kan säga det till mitt ansikte utan prata
om det bakom min rygg - det är fegt och fult.

Det har ingen betydelse vem som berättade det för mig eller vem det var som sade det,
jag undrar bara vad som mer har sagts om mig bakom min rygg. Detta visar bara på att
jag har haft rätt, människor sviker alltid. Jag är sårad och arg vilket gör att jag just nu
drar alla under ett streck - vet att det finns underbara människor också, människor som
aldrig sviker. Ibland förstår jag inte hur folk tänker...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0