Vi satt där på bänken vid havet. Jag rullade på ciggen jag höll mellan fingrarna, väntade
på att hon skulle ta fram tändaren hon hade i väskan. Vi satt där och njöt av ännu en
varm dag - sommaren hade varit perfekt. Jag tittade ut på havet, såg en fiskmås flyga
riktigt nära vattnet, precis som om den letade efter något bland det blåa.
Vi tittade på varandra samtidigt och log, vi hade varit med om mycket innan vi hamnade
på denna plats. Hon och jag visste allt om de liv vi hade levt och alla hemligheter som vi
gömde från omvärlden fanns hos varandra. Precis som denna kväll sade en blick mer än
tusen ord. Vi hade lovat varandra att vara vänner, vad som än hände. Det skulle vara vi
mot alla andra - för hur framtiden än blev skulle vi aldrig svika varandra. Hon var min
bästa vän, precis som jag var hennes. Om jag ändå hade vetat att den sommaren var den
sista sommaren då vi var bästa vänner. Det blev inget evig vänskap. Inget alls.

Nu står jag där igen och känner mig sviken på ett sätt som jag inte trodde var möjligt,
inte från de som betytt så mycket för mig. Jag tänker tillbaka på de vänner jag haft och
har, på de som faktiskt bryr sig och de som låtsas bry sig eftersom de tycker om att ha
en extra "vän" i bagaget. Det gör ont enda in i själen, att veta att man inte betyder lika
mycket för någon som den betyder för en - det är nästan krossande. Fast jag har tagit
mig igenom det innan, det borde gå denna gång också.
Jag tror många där ute vet hur det känns att bli sviken. Jag har kanske också, på ett
omedvetet plan, sårat någon som stått mig nära. På ett sätt är det en del av livet, dock
är det en skillnad om det sker en gång eller upprepade gånger. Medvetet eller omedvetet.
Det är ett val vi alla göra, vad som är viktigaste. Vem som är viktigast.