Att drunkna är inte så illa om det får en att drömma och hoppas på att en seglande båt ska komma.



Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli hel igen. Att alla krossande ord och fördärvande
händelser skulle kunna ge mig något förutom önskan om ett bättre liv. Fast jag hade fel.
För trots allt jag har varit med om står jag ändå här idag, precis så som jag är. Även om
jag ibland önskar att livet hade varit lite lättare njuter jag ändå när lyckan på något sätt
hittar mig i de mest oväntade situationer.

Det kan komma när jag sitter bredvid min pappa i en handbollshall. Jag tittar på honom,
ser hur glad han är och inser att i just den stunden sitter jag bredvid världens bästa och
mest fantastiska människa. Det kan vara han och jag mot världen, men det räcker. Det
räcker mer än väl - bara jag har honom vid min sida.
Ibland kommer det när jag sitter i en väns kök och ska äta middag med henne och hennes
sambo. Jag förväntar mig bara något litet men det blir en trerätters middag och allt är
gjort enligt GI-metoden eftersom hon vet att jag har börjat på det igen. Jag behöver inte
säga till henne och jag begär inget, men hon är så pass godhjärtad att hon gör det ändå.
För det är precis vad jag har, godhjärtade vänner som dagligen gör saker för att jag ska
må bra.
Under speciella tillfällen kommer lyckan när jag som minst anar det. Som när jag satt i
min säng bredvid någon som betydde mer än vad jag ville att han skulle göra. Vi stirrade
på varandra och tillslut sa han något konstigt som gjorde att vi båda började skratta. I
den stunden förstod jag att denna människa var den första personen som gjorde mig
lycklig bara genom att vara sig själv. Det var den kvällen jag vågade erkänna för mig själv
att jag var kär. För första gången var jag kär på riktigt.

Jag trodde aldrig att mitt inre skulle läka, att de ärr som fanns skulle slutas. Det var för
mycket på samma gång, som ett hus på en ostadig grund - en dag skulle det falla.
Fast jag är ett levande bevis på att det som inte dödar en gör en starkare. För att vara
lycklig kan man inte bara sitta ner och vänta på den. Man måste resa sig upp, gå ut
genom dörren och hitta den. Det är då det är på riktigt och som bäst.
Det tog mig sju år. Sju år för att förstå att jag faktiskt duger precis som jag är. Sju år
för mig att glömma alla ord som då förgörde en del av mig varje dag. Sju år innan jag
förstod att det blir bättre. Sju år innan jag började se lyckan på riktigt. Sju år.

Om jag fick träffa mitt fjortonåriga jag, då hade jag sagt följade:
"Det kommer bli bättre. De vänner som sviker dig nu är inte värda din vänskap. Du
kommer träffa människor som kommer värdesätta dig för just den du är. De kommer
bli dina närmsta vänner och de kommer inte svika dig - vad som än händer. Släpp
in dem, berätta för dem. Du kommer må bättre då. Och det är helt okej att vara arg,
du har mycket att vara arg över. Men en dag kommer du inse att den ilskan inte gör allt
bättre, en dag kommer du förstå att du inte behöver vara arg hela tiden och sätta upp
en mur mellan dig och omvärlden. Och när du träffar killen som får ditt hjärta att slå
dubbelt så fort, låt inte rädslan för att blir sårad förstöra det. Du är värd det. Värd honom.
Han kommer göra dig lycklig på ett sätt som du inte trodde var möjligt. Så våga. Lev!"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0