yesterday's not today.

 
Dessa två foto, och många andra, hittade jag innan jag flyttade. Nu har båda två hamnat
på kylskåpet, som för att påminna mig och att det inte alltid har varit som det är nu.
Även om det smärtar lite extra mycket när jag tittar på gamla foto, speciellt foto på
mormor, växer ändå hjärtat och jag minns alla glada stunder vi haft tillsammans. Alla
gånger vi grillade ute vid badhytten, gick promenader, körde till Tomelilla för att köpa
garn och en massa andra saker vi gjorde när jag var yngre. Det är fina minnen som jag
aldrig kommer glömma - de växer med mig och finns alltid där som en grund för vem
jag är.
 
Det var annorlunda förr, men så är det nog för många. Då kändes det verkligen som om
inget ont kunde hända mig - jag var lyckan personifierad. Sedan flyttade pappa till en
egen lägenhet, det var då jag förstod att allt inte varar för evigt. Det var lite som att vakna
upp från en riktigt underbar dröm - att sedan känna besvikelsen när man inser att allt
var en dröm, det var nästan mer än vad jag kunde hantera.
När jag tänker efter älskar jag livet, för hur kan man inte älska ett liv som man lever med
världens bästa pappa och bröder? Jag är lyckligt lottad som har så fina människor i min
närhet, utan dem hade jag inte klarat av att kämpa mot och med livet. Även om vi inte
alltid är bästa vänner så finns vi där för varandra, vad som än händer. Mer än det behöver
jag inte, det är min familj - min kärlek.
 
Det går inte en dag utan att jag tänker på mormor, världens bästa mormor. Det kan vara
små löjliga saker som väcker minnet av henne, men varje minne värmer lika varmt.
Fast jag vet att hon fortfarande finns där och stöttar mig när det känns som om jag ska
falla ihop, precis som andra nära som lämnat denna värld så finns hon där. Jag känner
det. Nästan som en vind som alltid blåser åt mitt håll. Hon är fortfarande en del av min
familj - min kärlek.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0