Runt mig finns en massa lycka. Vänner som börjar hitta rätt, skapa livet som ska levas

tills det är dags att lämna denna värld. De vet vad de gör och vart de vill hamna, som

om alla pusselbitar börjar falla på plats. En massa glädje och lycka som förgyller deras

vardag. Jag står vid sidan och observerar, tar in allt jag ser - jag hör inte riktigt hemma

någonstans. För varje lyckorus skapas ytterligare ett mörkt hål i mig, en påminnelse om

vad som en gång fanns men som nu är borta. Det gör ont, enda in i själen. Att förklara är

inget alternativ eftersom det inte går att förklara. Det är som att vara inlindat i ett mörker

där jag varken ser eller hör - fast ibland skiner solen igenom och då får jag se, på avstånd,

lyckliga inslag. Delar av liv som aldrig är mitt.

 

Uppgivenhet och sorg passerar genom mig, ilskan tar också över ibland. För jag är arg, så

jäkla arg hela tiden. Jag blir arg när någon säger att det blir bättre, att jag bara ska glömma.

Ja, det är lätt att säga men det går inte. Hur ska jag kunna glömma något som var mitt allt?

Jag har aldrig varit med om äkta kärlek, i min värld finns det inte på det sättet som många

andra förklarar det. Fast jag har varit nära, smakat på den och känt den ljuvliga aroman.

Det var ingen som sa till mig att eftersmaken skulle vara så stark och svida så mycket.

Hade jag vetat det så hade jag aldrig smakat, aldrig låtit känslan sprida sig i hela kroppen,

låta det ta över allt som jag trodde var mitt eget.

 

Ibland tror jag att livet hade varit lättare om jag fortfarande varit mitt 15:åriga jag, en

människa som inte brydde sig om kontakter eller bekräftelse från de som var viktiga för

henne. I hennes liv existerade inte möjligheten att bli sårad, hon hade stängt av känslorna

som kunde frambringa sorg fler år innan och den enda smärta hon kände var den hon läst

om i hennes älskade böcker. Ibland saknar jag henne, tjejen som längtade efter framtiden

men som levde i nuet. Fast precis som mycket annat så steg hon åt sidan och lämnade

plats för en annan version av mig, en version som har förändrats för varje skratt, varje tår

och varje situation. Precis som mycket annat är hon glömd, undanstoppat i en låda i hjärtat

som sällan öppnas. Fast ibland tänker jag tillbaka - hittar nyckeln av en händelse, öppnar

lådan och minnas allt som ligger i den. Det är då jag saknar det - enkelheten, den totala

känslan av att inte känna något alls. Ibland, just nu allt oftare, saknar jag just det.

Känslolösheten. Ensamheten. Ett annat jag.