lördag, 02:02.

Långt borta, i en dis av minnen, hör jag din röst som kallar på mig. Jag tittar upp och ser

dig, påväg mot mig. Ditt leende är lika vackert som alltid, tysta löften som, precis lika

snabbt som de uppfanns, försvinner in i natten. För varje steg du tar så växer hoppet inom

mig, nästan till den punkt där jag vet att allt kommer bli bra igen. Varje minne förintas in i

en ny början, ett löfte om att det ska bli perfekt denna gång - utan några tårar och brustna

hjärtan. Jag tittar ner på mina svarta kängor och tänker att hösten har kommit tidigt detta

år, som en stor överraskning. Sedan minns jag att det redan är september och hösten

borde vara här nu.

 

Jag vaknar upp ur mina halvtrötta drömmar när mobilen ringer, ytterligare en gång försöker

de få tag på mig - mina vänner som egentligen bara vill väl. Jag tittar upp och inser att han

inte längre är där, han var aldrig där. Jag börjar falla, snabbt och tungt mot en avgrund som

jag träffat på för många gånger nu. Det gör ont enda in i själen och det knyter sig på ett

obefintligt ställe inom mig, stryper mig från hjässa till tår - kväver. Jag försöker andas och

minnas de ljusglimtar som hjälpt mig upp till ytan innan, fast jag kommer inte åt dem -

känner inte av dem någonstans. Jag minns inte.

Tårarna faller ner för kinderna, omärkbara även för mig. Plötsligt är de bara där, som en

taskig påminnelse om hur svag jag är. En påminnelse om hur lätt det är för mitt hjärtat att

lägga av, sluta slå för en minut och lämna allt. Så patetiskt. Så sorgligt.

 

Plötsligt hör jag mitt namn - det låter så fel samtidigt som jag vet att det är just dessa

röster som kommer få mig på fötter igen. De närmar sig, sakta men egentligen för fort.

En arm på mina axlar, en bekant röst. Så vänlig, men så fel. Inte den jag ville höra men

den jag behöver ha där. Sakta flyter jag i ett hav av minnen - mina ljusglimtar. De finns

där, långt borta förvisso - men de finns där.