Det gör ont enda in i själen, det river och drar. Luften lämnar lungorna och kvar finns den krossade saga som en gång var min verklighet. Hur mycket jag än försöker blir det inte bättre, den del av mig kommer aldrig bli bra igen. Jag är en bil utan motor, ofunktionell och ej körbar.

Jag är tom, helt tom. Att lämna sängen gör ont, att låtsas att allt är bra gör ännu ondare. Jag är fast i en mardröm som aldrig tar slut, som jag aldrig kommer vakna upp ur. Hur ska jag kunna lita på när folk säger att det blir bättre, speciellt när det gör så jäkla ont hela tiden?

 

"Vi är inte sånna som i slutet får varandra."

Håkans texter har aldrig betytt så mycket som nu, låtar om brustna hjärtan och förlorade drömmar - låtar om mig. Mitt naiva hjärta lyssnar och känslan av ensamhet är inte lika stor, som om någon verkligen förstår hur det är. Jag blundar och låter orden omringa mig, en lugn nyans av alla sorts färger. Tårarna faller i takt med musiken och varje ord smeker min själ - helt plöstligt känns det inte längre så fel att gråta.