stressen som tär.

Det känns som om något river inuti mig, något stort och mörkt och förgörande. Det sliter och drar i varje del av mig och gör luften tyngre i lungorna, som att andas tjära. Det är som att drunkna, drunkna i sig själv. Jag har inte tid till att tänka eller vara, bara göra - något som sakta får hjärtat att slå snabbare. Sömn är inte längre en vardag, det är en lyx, precis som egentid och lugn. 
 
Jag går snart itu, lägger ner och säger hej då. Ser framför mig hur en vägg börjar närma sig, en vägg jag är påväg mot i hundra kilometer i timmen. Det går inte att sakta in, svänga och missa väggen - det enda möjliga är krock. En krock som förintar allt.
 
Ja, det är något som river i mig. Något jag inte kan förklara, men som jag känner. Det rör sig i mig i varje andetag och rörelse. Det är något som förgör och förintar, som förtär och begär. Begär tid som inte finns, dagar som är för få och kräver uppmärksamhet från mig som jag inte kan ge. Och även om jag ger allt så är det inte tillräckligt. Detta Något är Inget och Allt. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0