Saknaden skapar ett hål i mitten, där hjärtat en gång satt.






Känner mig inte riktigt hel, det är något som fattas. Glädjen börjar sakta försvinna, tina
bort. Hjärtat bankar inte lika ofta längre, det har stannat upp. Saknaden blir nästan för
mycket. Fyra av mina bästa vänner är inte här med mig. En av dem har jag inte träffat
på evigheter då hon lever sin dröm i ett varmt land på andra sidan jorden. De andra tre
är lite närmre, men det gör inte saknaden mindre. Det gör ont i hjärtat.

Fast snart kommer de hem en liten stund, när julen är här och förenar oss alla. Vetskapen
om det får mig att kämpa vidare, för jag vet att när de är hemma - då kommer vi sitta
och skratta åt precis allting och jag kommer känna mig hel igen. Om så bara för en liten
stund. Det kommer kännas tryggt, hemtrevligt och helt fantastiskt.

Fast just ikväll saknar jag dem extra mycket ♥

Ge mig en kyss innan du går, en kyss att bygga en dröm på.



Det var en morgon, inte så olik denna - dock hade klockan ännu inte slagit fyra slag.
Jag låg i sängen och hade världens alla problem i mitt huvud i hopp om att lösa allt som
gick att lösas halv fyra på morgonen. Jag hade nästan precis kommit hem från en vän, vi
hade haft myskväll; sett på film, lagat god mat och pratat om allt mellan himmel och jord
tills klockan hade blivit för mycket utan att vi hade märkt det.

Plötsligt pep mobilen till och min första tanke var att någon vän ville höra av sig för att
blotta sina känslor efter för många drinkar, det var ju trots allt en lördag. Men det var
något mycket mer, något som berörde enda in i hjärtat. Jag svarade och tillslut så låg vi
där, bredvid varandra i sängen. Vi pratade om kvällen som gått och även om livet som inte
alltid gjorde som vi ville. Klockan slog helt plötsligt fem slag och vi kände båda att det var
dags att sova.

Jag lade mig på sidan i sängen, släckte lampan och blundade, kände att drömmarnas land
inte var så långt borta. Plötsligt kände jag en arm runt min midja och hur gestalten bredvid
mig kom närmre mig - enda tills han låg precis bakom mig. Det kändes annorlunda på
något sätt, som om det var rätt på samma gång som det kändes fel. Fast jag njöt av värmen
från honom, den värme som kunde få hela mig att brinna.
Vi låg så en stund, sedan kände jag hur han rörde på sig igen - lutar sig fram ytterligare.
Han lade sina läppar mot mitt öra och viskade: "Jag har längtat efter dig hela kvällen."

I mitt huvud fanns bara en fråga - är det såhär det känns att vara lycklig?

tankar en torsdagsmorgon.



Jag vet inte vart jag själv har hamnat. Jag lever i en dag som upprepar sig gång på gång,
som om där inte finns något riktigt slut. Fast i en tid där ingenting riktigt känns helt okej.
Min önskan att låta poetisk försvann i samband med sömnen. Kan inte förklara i ord hur jag
mår just nu, jag vet knappt själv. Det har varit tre väldigt jobbiga dagar men förhoppningsvis
så blir det lite bättre nu - jag kan bara hoppas.

Jag har haft tid att tänka nu när jag har varit tillbaka i Malmö och på lärarhögskolan. Tänka
på allt som jag har förträngt innan. Det kom som en chock när jag satt i min säng och allt
slog emot mig som en enda stor våg. Förlamad i samma position i två timmar - oförmögen
att röra mig eller yttra ett ord. Enbart droppe efter droppe som rann ner för mina kinder.

Jag har insett att det är helt okej att vara ledsen. Ibland är det till och med bra att gråta.
Det är ett val jag har, något som faktiskt är helt naturligt. Jag får vara ledsen och jag får
sakna. Jag får sakna mormor, speciellt nu när julen snart är här och jag förmodligen ska fira
den själv. Då får jag sakna mormor lite extra mycket eftersom det var hon som höll ihop
vår släkt. Mer än vad jag egentligen trodde.
Jag får sakna mannen som en gång gjorde mig mer lycklig än någon annan. Han som alltid
fanns där, även när jag inte visste att jag behövde det. Saknar hans varma famn extra
mycket nu när kylan början ta sig igenom sprickorna.

Ja, jag har insett att det är helt okej. Allt är helt okej. En insikt som har gjort att jag är en
liten bit på vägen mot att acceptera allt som en gång kände så orättvist. Det känns bra.
Tryggt på något sätt. Jag börjar komma hem igen, till det hem där jag är mig själv.

...

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Var jag en mördare i mitt förra liv?
Hon borde finnas där vad som än händer,
ändå är hon den första som vänder ryggen till.

Det var längesen jag kände mig såhär värdelös,
som om min existens inte är betydelsefull.

Blod är inte alltid tjockare än vatten.

Le Love

Ett tips: Gå inte in på bloggar om kärlek när ni inte riktigt vet om ni är glada eller lite nere. Nu sitter jag här och drömmer mig bort till en annan tid, till en annan plats som egentligen inte är så långt borta. Det gör så ont. För ont.

En av texter som berörde mest är den nedan:
"Never thought I would be in this position. Remembering every touch, every single word. How my heart always raised when I looked into your eyes. Our sharing of cigarettes and serious talk. Laughter. Kisses. Hugs. Your hands around my body when spooning. Your smell.

For these seven months, my world has been revolved around you. Even though your world didn’t seem to have anything to do with me during this time, until yesterday. Telling me that you have to fix things, that you’re not perfect-but you’re willing to try, how you are longing for my hugs. Ending the conversation with me asking for you-without an answer. Texted you this morning, asking if your night had been a bit hazy-no answer.

You have been making my mind go crazy for seven months, still are. With this being the worst time ever. I want you, I want to try. Me standing here with my hands down, ready to take the punch. I want to know if you’re willing to try, or if these precious times together for me, have been nothing but a good way to spend a few hours. Let me know, the sooner the better."
Källa: LeLove

let's run away forever.


Jag försöker intala mig själv att han inte längre är en del av mig, att hans existens inte
berör mig. Det är lättast att säga det om någon frågar, det blir inga fler frågor då. Om
jag säger att han inte berör mig längre, att jag inte tänker på honom alls. Det må vara
en av det svartaste lögner som finns men en lögn för att skydda sanningen.

För han äger fortfarande en del av mig, en del som jag egentligen inte vill ha tillbaka.
Den är hans, precis som den delen vill vara. Så fort jag blir ensam och en tystnad
sprider sig runt mig så finns han där. I varje tanke, varje ord, varje dröm och mardröm.
Till viss del så tillåter jag det eftersom ett liv utan honom känns omöjligt. Även om det
enbart är tanken på honom som finns kvar, så räcker det - bara jag har en liten del.

Insikten har slagit emot mig och jag har nu börjat förstå att jag faktiskt kan vara lycklig
utan honom. Det gör ont, nästan för ont ibland - men det går. Jag överlever. På sista
tiden har jag varit riktigt glad, även om livet är ytterst jobbigt för tillfället. Men jag har
lärt mig att se det som är bra, inte bara fokusera på det som är dåligt.

Fast jag saknar honom, mer än vad jag vill erkänna. Jag saknar hans läppar, hans hud,
hans röst och all den närhet som jag behövde då. Jag behöver den fortfarande, fast inte
på samma sätt. Men han finns där, inom mig. Även om jag inte vågar erkänna det och
även om jag ljuger när någon frågar. Ja, han finns där. Inuti mig. Som en del av mig.

saknad.

Verkligheten gör för ont.

it's okay not to be okay.



En tanke slår mig, som så många gånger. Fast denna stannar längre än vanligt, den är
mer explosiv. En tomhet uppstår och den totala hopplösheten slår mot mig som en stor
våg av sorg. Jag minns varje ord, varje kram, varje kyss, allting som har tagit mig till
just denna punkt.
Halsen dras ihop och det är svårt att andas. Ut kommer bara kvävda ljud som inte riktigt
hör till. Ögonen blir fuktiga, en tår faller ner för kinden. Sedan faller det allt fler tills
kudden i min famn är blöt och ingenting känns värt någonting längre.

Samtidigt dyker tanken om ett halvt hem upp. Om kvinnan som borde vara på ett helt
annat sätt. Om ett hem som jag inte längre vill komma hem till. Det känns som tio knivar
i magen, knivar som får mig att falla ner från sittandes till liggandes.
Tårarna blir allt fler och kudden som jag krampaktigt kramar blir allt blötare. Inte ens
sängen känns bra längre. Där finns för många minnen, skratt och tårar. Allt fler tankar
slår emot mig och skapar ännu ett ärr i mitt hjärta.
Tillslut får jag panik, vet inte vart jag ska bli av - det gör för ont. Jag kan inte sluta gråta,
kan inte sluta tänka på allt som hänt. Känner mig bortkommen, förlorad. Jag faller allt
längre ner, snart har jag träffat botten.
Även om botten är välkänd för mig så har jag aldrig varit rädd för att inte kunna ta mig
upp igen. Denna gång är jag det. För det känns. Så mycket. För mycket.

fix you.

When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face

When you lose something you can't replace
When you love someone, but it goes to waste
Could it be worse?

When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth.



Detta har, utan tvekan, varit en av de värsta dagarna i mitt liv.
Jag vet inte om jag orkar sätta ihop alla bitar av mig själv igen,
inte ännu en gång.

en morgon för två.

Trötthet. Ensamhet. Men ändå så mycket lycka.

So beautiful but I have to know, is it real or is it just a game?

Det gör så ont i hjärtat att jag knappt kan andas.

tacksam.



Jag har haft många motgångar i mitt liv.
Släkt som sviker. Vänner som sviker. Killar som sviker.
Jag har alltid haft svårt att lita på människor, det har gjort att jag har varit rädd att prata
om mig själv och anförtro mina tankar och känslor till någon annan. Det har alltid varit så,
för att kunna skydda mig från en av mina värsta rädslor - att bli sårad.

Jag är så oerhört tacksam att jag nu har träffat människor som på sätt och vis håller på
att förändra mitt liv. Jag vågar, för första gången på evigheter, prata med någon om det
som har fått mig att må sämre än jag någonsin gjort. Det är en lättnad att ha någon som
lyssnar och som faktiskt förstår vad det är jag menar utan att jag behöver säga så mycket.
Jag har en del fantastiska vänner som jag värdesätter mer än livet, utan dem så hade jag
inte klarat av vardagen. Det är människor som jag har känt i flera år, som alltid har funnits
där och som älskar mig för den jag är - precis på samma villkor som jag älskar dem.

Fast det känns helt fantastiskt att jag på ett år har hittat två människor som nu betyder
precis lika mycket för mig som mina allra närmsta vänner. Två personer som stöttar mig
och som har fått mig att förstå att jag faktiskt kan släppa in nya människor i mitt liv.
Att dessa två går i min klass gör allt så mycket bättre. Att sedan ha börjat prata med en
tredje person som får mig att se allt i livet så mycket mer positivt - bättre blir det inte.

Jag är så tacksam för det jag har. För trots allt jobbigt i mitt liv, alla tårar, bråk och mörka
stunder så har jag alltid haft någon där som har fått mig att se ljusglimtarna i livet.
Jag vill bara säga tack till alla som funnits där, och ett speciellt tack till de tre som har
gjort skolan så mycket roligare på sista tiden. Ni är guld värda. ♥

don't worry, be happy.



Att försöka beskriva det kaos som håller på att ta över inom mig, det kan var den mest
omöjliga uppgift jag någonsin har försökt mig på. För det går inte att förklara vad jag
känner just i detta ögonblick. Det finns för många känslor som slåss mot varandra i ett krig
som ingen kommer vinna.
Jag ligger i en säng som inte riktigt är min egen, där ena kudden inte luktar som mig. Jag
drömmer mig tillbaka till natten som gått och de timmar på denna dag som har tagit mig
till just denna sekund. Jag minns en kram. Flera kyss. Kärleksfulla ord. En hel livstid.
Jag lever på lyckan som denna sömnlösa natt har gett mig. Jag vet att det inte kommer
vara förevigt. Snart kommer jag minnas varför jag egentligen inte borde dela min säng
med någon som gör mig så lycklig och så olycklig på precis samma gång. Fast just nu bryr
jag mig inte eftersom allt känns perfekt. Imorgon kommer denna dag vara över och även
de tankar som får mig att le just nu.

Detta har varit den bästa natten och dagen i hela mitt liv. Och jag överdriver inte. Om jag
fick göra om en enda dag så skulle det varit denna. Det går inte att förklara i ord, hur
mycket jag än försöker så blir det inte bra. Därför sätter jag punkt för det nu.
Nu ska jag njuta av lyckan.

Allt som var dött har växt till liv, det kan också vi. Så länge vi andas.



Ligger i sängen och lyssnar på Ted Gärdestad.
Gråter. Men inga sogsna tårar, bara sådana som måste komma ut ibland.
Jag saknar närhet, att få ligga bredvid någon och vara lycklig.
Att le i mörkret utan att någon ser, men man gör det ändå.
Att komma på sig själv med att skratta till när ett minne gör sig bekant.
Att kyssa ett par läppar som man kysst innan, men som fortfarande känns nya.
Att få älska. Att vara älskad. Att betyda.
Det är vad jag saknar just nu, när jag ligger ensam i min säng denna lördagskväll
och lyssnar på vacker musik om dans, liv och kärlek. Just det.

för mig finns bara du. jag behöver dig just nu.



Månen har precis gått i moln, natten är mörkare än vanligt. Alla stjärnor har gått i ide för
kvällen - inte en enda lyser upp och skapar trygghet mitt i den kala tystnaden. Klockan är
mycket och mitt huvud snurrar. Ligger i sängen efter en kväll av många skratt och ännu
fler drinkar. Rummet snurrar lite och jag blundar sakta för att försöka sova.
Gestalten bakom mig kramar om mig och lägger sig närmre för att stjäla min värme. Det
känns trevligt. Naturligt. Känner hans andetag i min nacke, ryser till lite omedvetet.

Tanken att det alltid borde vara såhär slår emot mig med sådan kraft att jag knappt kan
andas. Att stanna tiden hade varit att föredra men jag vet att när solen tar över morgonen
och alla liv utanför börjar röra på sig så är det dags att säga farväl. Inte bara till en
människa som på egen hand har gett mig mer lycka än mycket annat tillsammans. Utan
även till något som betyder så mycket mer. Till kvällar av känslor och privata pratstunder.
Till inte så ensamma nätter, fjärilar i magen och passion. Lycka. Glädje. Allt och lite till.

Han reser sig upp och börjar klä på sig. I morgonljuset speglas alla sidor av honom som
tog mig till denna morgon från början. Det sticker till i bröstet och jag får hindra mig själv
från att inte skrika ut allt jag vill han ska höra innan han går. Allt som hade krossat både
honom och mig eftersom det är omöjligt. Jag säger ett tyst hejdå till honom i mitt huvud,
följer honom ut till dörren och i samma stund som den stängs och jag inte längre ser hans
ryggtavla som skapas en tomhet inom mig som aldrig funnits där innan.
Denna morgon var slutet...

Dina läppar mot mina, en hand på en höft, ett leende som skiner upp ett mörkt rum, bara vi och så mycket mer.



I can be tough
I can be strong
But with you, it's not like that at all

And I remember all those crazy things you said

You left them running through my head
You're always there, you're everywhere
But right now I wish you were here.
All those crazy things we did
Didn't think about it, just went with it
You're always there, you're everywhere
But right now I wish you were here

Damn, Damn, Damn
What I'd do to have you
near, near, near
I wish you were here.

No, I don't wanna let go
I just wanna let you know
That I never wanna let go


Ord som bränner, tårar som skapar en verklighet.
Mitt hjärta klarar inte av detta en gång till.
Det gör för ont.

tillsammans skapas något mycket mer.



Dimman smyger sig på utan varken mening eller mål. Den fördunklar alla ord som borde
sagt, men som gör sig bäst bakom tystnaden. I ordens saknad finns beröring, ett stön,
ett skratt. Allt. Det finns där tillsammans med dig.
Höstens viskningar skapar mönster mot den torra asfalten. Jag ser två människor gå ut
mot regnet. De stannar inte, knäpper inte jackorna eller tar fram något regnskydd. De
bara går. Rakt fram. Som om de har ett mål, något de måste nå som kommer få regnet att
försvinna - något magiskt. Jag minns att jag önskade att det var vi som gick där. Vi som
var påväg mot något. Inte bara mot slutet.
Snart kommer den vintriga snön täcka våra gråa gator för att skapa kontraster som vi inte
ens kunnat drömma om. Innan man ens hunnit blinka så syns starka ljus mot svart himmel.
Tillsammans kommer vi välkomna det nya året - hoppet om ett lyckligt år är precis lika
stort som sorgen över vetskapen om all sorg som kommer korsa ens väg. Men vi firar,
skålar med vänner och stundtals kan man höra små löften som görs inför det nya året.
Jag hör mig själv, om så bara i några sekunder, viska något mot natten.
Ett löfte. En önskan.
Jag önskar att det nya året antingen är ett år fyllt av kärlek. Kärlek från den enda som
någonsin gjort mig lycklig och olycklig precis på samma gång. Den enda som aldrig riktigt
kommer förstå sig på mig, precis som jag alltid kommer försöka förstå allt som har med
honom att göra - utan att lyckas. Men vara lycklig ändå.
Det eller ett år utan. Ett år utan honom. Just honom.

från Borås till Utrecht och tillbaka igen.



Just nu saknar jag Emmylie och Stephanie så mycket att det gör ont. Även om Utrecht
och Borås egentligen inte är så långt bort så har jag inte möjlighet att hälsa på.
Det underlättar inte när saknaden slår till och jag känner mig helt ensam. Även om jag
vet att de kommer hem till Ystad igen så finns det tillfällen och dagar då jag verkligen
skulle behöva dem. Speciellt kvällar som denna.

nattliga dagar.



Jag önskar verkligen att jag hade kunnat stänga av nu.
Bara stänga av helt. Glömma allt. Glömma alla. Precis som de har glömt mig.
Det gör ont. Så jäkla ont. Om och om igen krossas mitt hjärta.
Smärtan har många ansikten. Jag bär dem alla.

Nothing ever hurt like you.

Lovin' you is easy, playin' by the rules
But you said love tastes so much better when it's cruel
To you everything was just a game
And you played me good
But I want you, I want you, I want you so much more than I should
Yes I do

I got my hands up to take your aim

I'm ready
There's nothin' that we can't go through
It hit me like a steel freight train when you left me
And nothin' ever hurt like you

There ain't nothing that I won't do
Walk a thousand miles on broken glass, it won't stop me
From makin' my back to you

There ain't nothing that we can't go through
Oh it hit me like a hurricane when you left me
But I'd do it all again for you

It' like we learn til you feel pain
And nothin ever hurt like you
Nothing ever hurt like you
Oh, nothin' hurt like you
You got to believe me

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0