Längtan. Det är varken igår eller idag, utan imorgon. Att känna hur hjärtat slår ett extra
slag när längtan tar över inom en och får känslorna att betyder tusen gånger mer. Som
om solskenet börjar och slutar inuti. Varje ord skapar en betydelse utan dess like, nästan
som ett löfte som viskas i hopp om att någon lyssnar. Fingrar som smeker ens drömmar
och bildar osynliga kartor till månen. Blickar som sträcker sig förbi morgondagen och bort
mot något annat, något mer.

Att finna längtan i något, i någon - det gör livet värt att leva. Att varje dag kunna betänka
och fantisera om det som en dag kommer ske, som en verklighetsbaserad dröm. Lite som
magi. Längtan är förväntningar och förhoppningar, dröm och verklighet. Allt på samma
gång. Som extas. Själen dansar till musik som inte spelas, hjärtat slår i takt med trumman
som ingen hör.

Att sätta ord på känslor är oftast omöjligt, trots tusentals försök. Att beskriva det som finns
inom mig nu, det är ett brott att enbart använda ordet "längtan". Fast det är en längtan, en
förväntan inför något annat - något nytt och gammalt på samma gång. Det finns inte någon
bättre känsla än denna, att se hur livet börjar färgläggas igen. Allt för en fantasi.
Jag lever på detta, i denna bubbla som omringar mig och ger mig mer liv än någonsin. Att
se allt fint som finns nära mig, det är äkta magi - något jag aldrig vill tappa igen. Jag njuter,
skapar egna vägar i min vardag - allt med hjälp av längtan till något vackert.
För längtan är vacker, fin, magisk och fantastisk på samma gång. Den finns där som ett
täcke över en och skyddar en från alla besvikelse och nedstämdhet - den virar in en i ett
hopp om något bättre. Något finare. Något magiskt.

Jag har nu insett att jag har gett upp på livet. Det låter kanske hårt och jag önskar att
jag kunde förklara på ett bra sätt. Men det kan jag inte eftersom jag knappt vet själv
varför det är såhär. Det känns bara som om jag inte bryr mig längre. Jag gör det jag
ska i skolan, går till jobbet och gör det jag ska där. Sen säger det stopp.

Jag bryr mig inte om något mer känns det som. Jag bryr mig inte om att den jag är kär i
inte vill ha mig. Jag bryr mig inte heller om att kämpa för de vänner som egentligen inte
vill ha mig som vän. Att träna och äta rätt är något som inte finns på kartan längre. Att äta
är i sig själv en bedrift i dagens läge. Orken har lämnat min kropp och även om jag gör
det jag ska och går dit jag ska vara känner jag mig inte hel. Jag är som ett tomt skal.
Jag fungerar inte riktigt som jag borde göra, även om jag kanske aldrig har fungerat
riktigt rätt känns det ändå konstigare nu - som om jag sitter i en rund skål och tittar ut på
världen som om jag inte tillhör den.

Idag fick jag resultatet på salstentan jag gjorde i förra kursen, matematik från början 1.
Jag fick 28 rätt av 34 möjliga. Jag trodde aldrig det, att jag faktiskt skulle lyckas men
någonting som jag verkligen kämpat för. Även om det inte var alla rätt så var det ändå mer
än medel. Jag försöker verkligen njuta av det, som om det är min livlina till verkligheten.
Jag håller fast i tanken på något jag känner igen och trots glädjen jag känner är det ändå
annorlunda. Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig kunna förklara, jag kan inte
ens förklara det för mig själv. Just nu försöker jag leva mig igenom det, för det är en slags
vardag. Ibland lättare eftersom alla känslor har försvunnit, ibland jobbigare när jag minns
att de känslor som en gång fanns där inte alltid sårade mig - även om det oftast var så.

"Du måste glömma honom."
Hur ska jag kunna glömma ett år och sju månader?
Alla samtal, fjärilar i magen och leenden.
Alla kyssar, kramar och stunder tillsammans.
Jag vet att min hjärna hade vunnit över hjärtat om jag bara hade velat. Fast jag kan
inte förneka det som jag verkligen vill ha. Tids nog kommer det bli lättare, jag kommer
aldrig glömma, men smärtan kommer lugna ner sig och tillslut bara bli till ett litet ärr.
För en vecka sedan sa en man till mig att man aldrig glömmer sin första kärlek, den finns
alltid där som en påminnelse om det första speciella. Det var en insiktsfull pratstund som
fick mig att förstå att det jag känner nu kommer aldrig försvinna. Även om det en dag
kommer krympas ihop och läggas längt bak i någon liten låda i mitt hjärta, men jag vet att
det aldrig riktigt kommer tillintesgöra.

Även om det egentligen aldrig fanns någon riktig början så har det ändå tagit slut på något
vis. Att glömma existerar inte, men att försöka somna varje natt och vakna varje morgon
utan att livet känns hopplöst - en dag kommer det vara möjligt. När allt jobbigt kommer på
samma gång, då känns livet meningslöst. Totalt jävla meningslöst. Det är med viss bitterhet
och sorg som jag i tystnad föraktar livet.

Över ett år och inte ens ett simpelt "hej då" eller en kram innan. Bara ett slut. Ett smärtsamt
och hjärtbristande slut. Egentligen finns det inget att begära eftersom det aldrig fanns någon
form av oss, men det hade varit lättare att förstå då - om det hade funnits något litet där
som bevisade att allt inte bara var en enda lång dröm. Något som sade att nej, det var inte
bara jag som levde med fjärilar i magen ibland. Bara något litet. Något enkelt. Någonting.

Tusen stick rakt i hjärtat.
Varje minne förgör, förstör.
Ord blir knivar - vassa blad.
Ensamheten bedövar.
Natten sveper in mig i mörker.


Det är en riktigt dålig kväll.
Jobbig på alla sätt och vis.
Punkt slut.

Jag har gått itu.
Jag vet inte vem jag är eller vad jag känner.
Det enda som finns inom mig är smärta.
Det gör bara ont. Så jävla ont. Helt tiden.

När jag återfinner någon form av glädje till livet,
då ska jag berätta. Berätta precis allt.

Fikade idag med en underbar vän som jag inte träffat på länge. Vi pratade om allt som
händer i våra liv och det är riktigt roligt att se hur lycklig hon är. Vi pratade mycket om
det, lycka. Vid ett tillfälle frågade hon mig: "Är du lycklig Mika?"
Nu har jag tänkt på det hela dagen - lycka. Jag har alltid varit den som satt andras lycka
framför min egen. För om de jag bryr mig om är lyckliga, då mår jag bra. Fast när jag
verkligen tänker efter och frågar mig själv om jag är lycklig - då vet jag inte svaret på
den frågan.

Jag är varken smal eller vacker. Men jag har lärt mig att trivas med mitt utseende. Jag
är inte speciell på något sätt men för två år sedan förstod jag att jag inte kunde hata mig
själv mer - jag var bra precis som jag var. I två år har jag, trots motgånger, levt med
tanken på att jag duger. Att jag är den jag borde vara.

När jag då får höra att människor i min närhet pratar om mig, speciellt om mitt utseende,
rivs muren av självsäkerhet och jag slutar att fungera. Ni som läst min blogg vet att jag
alltid har kämpat med min vikt, att den har gått upp och ner. Jag vet detta själv och jag
vet att andra kanske reflekterar över det ibland. Men att sitta på en offentlig plats och
prata högt om hur jag inte har lyckats med mina mål, det är bara förnedrande. Då ska
man inte kalla sig för min vän, om man inte ens kan säga det till mitt ansikte utan prata
om det bakom min rygg - det är fegt och fult.

Det har ingen betydelse vem som berättade det för mig eller vem det var som sade det,
jag undrar bara vad som mer har sagts om mig bakom min rygg. Detta visar bara på att
jag har haft rätt, människor sviker alltid. Jag är sårad och arg vilket gör att jag just nu
drar alla under ett streck - vet att det finns underbara människor också, människor som
aldrig sviker. Ibland förstår jag inte hur folk tänker...

Tänk om jag kunde vara såhär glad just nu. En vän sa till mig att jag såg lycklig ut på
detta foto - som om hela jag var nöjd med livet. Det kändes verkligen så också.
Nu vet jag inte riktigt vad jag känner. Är riktigt jäkla trött, precis som igår skulle jag
kunna gå och lägga mig nu. Somnade fullt påklädd i sängen igår lite innan åtta, vaknade
till vid ett och bytte om för att lägga mig igen - är trots det lika trött idag. Vet inte vad
min kropp vill säga mig, kanske att jag borde ta det lugnt? Att den inte orkar mer?

Jag har inte tid att ta det lugnt. Nu ska jag duscha, fixa mig, ta ett glas vin och lyssna på
musik innan jag ska iväg. Som mycket annat förväntar jag mig ingenting av denna kväll,
min fantasi har ändå förstört verkligheten för mig. Känner mig bitter och ledsen.
Allt är tomt, allting - även jag.

Jag vet att ni inte får något ut av att läsa detta, men om vi nu ska vara riktigt ärliga - får
ni någonsin det när ni läser min blogg?! Jag måste skriva av mig, få det ur mig. Annars
kommer jag bryta ihop. Jag klarar inte det, inte just nu, inte ikväll.

Vi satt där på bänken vid havet. Jag rullade på ciggen jag höll mellan fingrarna, väntade
på att hon skulle ta fram tändaren hon hade i väskan. Vi satt där och njöt av ännu en
varm dag - sommaren hade varit perfekt. Jag tittade ut på havet, såg en fiskmås flyga
riktigt nära vattnet, precis som om den letade efter något bland det blåa.
Vi tittade på varandra samtidigt och log, vi hade varit med om mycket innan vi hamnade
på denna plats. Hon och jag visste allt om de liv vi hade levt och alla hemligheter som vi
gömde från omvärlden fanns hos varandra. Precis som denna kväll sade en blick mer än
tusen ord. Vi hade lovat varandra att vara vänner, vad som än hände. Det skulle vara vi
mot alla andra - för hur framtiden än blev skulle vi aldrig svika varandra. Hon var min
bästa vän, precis som jag var hennes. Om jag ändå hade vetat att den sommaren var den
sista sommaren då vi var bästa vänner. Det blev inget evig vänskap. Inget alls.

Nu står jag där igen och känner mig sviken på ett sätt som jag inte trodde var möjligt,
inte från de som betytt så mycket för mig. Jag tänker tillbaka på de vänner jag haft och
har, på de som faktiskt bryr sig och de som låtsas bry sig eftersom de tycker om att ha
en extra "vän" i bagaget. Det gör ont enda in i själen, att veta att man inte betyder lika
mycket för någon som den betyder för en - det är nästan krossande. Fast jag har tagit
mig igenom det innan, det borde gå denna gång också.
Jag tror många där ute vet hur det känns att bli sviken. Jag har kanske också, på ett
omedvetet plan, sårat någon som stått mig nära. På ett sätt är det en del av livet, dock
är det en skillnad om det sker en gång eller upprepade gånger. Medvetet eller omedvetet.
Det är ett val vi alla göra, vad som är viktigaste. Vem som är viktigast.

Detta har förmodligen varit årets bästa och sämsta dag.
Det gör lite för ont just nu för att jag ska gå in på detaljer. Dock har glädjen vunnit över
sorgen denna dag. Känns helt fantastiskt. Det var varit mycket nu på sista tiden och jag
har verkligen känt mig nere. Denna dag har fått mig att inse mycket om både mig själv
och andra.

För att jag någonsin ska kunna bli lycklig måste jag släppa taget. Jag kan inte kontrollera
allt och det hjälper inte att jag bara tänker på framtiden hela tiden. Jag lever inte i nuet.
Bara för att något kan göra ont längre fram innebär det inte att jag inte kan vara lycklig
i stunden, det gör den senare smärtan lättare att hantera. Denna insikt har chockat mig
men även fått mig att tänka efter. Det som kändes tungt innan känns faktiskt bra nu, jag
måste bara våga och acceptera att lyckan aldrig är permanent - men minns man de
lyckliga stunderna skapar svackorna inte lika stora ärr.

Ni vet när livet känns sådär lagom behagligt?
Man lever i en liten bubbla som är fylld med plugg, jobb, vänner och stunder när man
tänker på ens eget liv och känner glädje. Det finns rutiner, planer och saker som ska
göras - inte för att man måste utan för att man vill.
Sen kommer det, som en käftsmäll rakt i ansiktet. Det kommer när man minst förväntar
sig det, när livet faktiskt börjar bli bra och man på något sätt har glömt det som dragit
ner en. Men sen står det där framför en och stirrar på en som om man vore det enda
som fanns. Som om det har siktat in sig på mig, bara mig. Ett sms. Detta sms skär upp
allt inom en som man en gång försökt begrava, något som faktiskt gick ganska bra till
denna stund. Det är nästan som om Ödet spottar en i ansiktet och sparkar på en tills
man ligger ner - sen fortsätter det sparka bara för att det ska göra extra ont.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra just nu. Jag vet att jag måste gå till jobbet, vara trevlig
och försöka hjälpa alla som behöver det. Men jag vet inte hur jag ska hjälpa mig själv.
Som många gånger innan måste jag torka bort tårarna som rinner, klä på mig, försöka
äta något och sen göra det jag gör bäst - låtsas att allt är okej trots att jag håller på att gå
itu inombords. Det var länge sedan jag behövde göra det, låtsas att allt var annorlunda.
Allt på grund av ett jäkla sms, ett sms som jag har längtat efter men som jag i efterhand
önskar att jag inte hade hoppats på och begärt.

Vilken morgon, vilken jäkla morgon.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli hel igen. Att alla krossande ord och fördärvande
händelser skulle kunna ge mig något förutom önskan om ett bättre liv. Fast jag hade fel.
För trots allt jag har varit med om står jag ändå här idag, precis så som jag är. Även om
jag ibland önskar att livet hade varit lite lättare njuter jag ändå när lyckan på något sätt
hittar mig i de mest oväntade situationer.

Det kan komma när jag sitter bredvid min pappa i en handbollshall. Jag tittar på honom,
ser hur glad han är och inser att i just den stunden sitter jag bredvid världens bästa och
mest fantastiska människa. Det kan vara han och jag mot världen, men det räcker. Det
räcker mer än väl - bara jag har honom vid min sida.
Ibland kommer det när jag sitter i en väns kök och ska äta middag med henne och hennes
sambo. Jag förväntar mig bara något litet men det blir en trerätters middag och allt är
gjort enligt GI-metoden eftersom hon vet att jag har börjat på det igen. Jag behöver inte
säga till henne och jag begär inget, men hon är så pass godhjärtad att hon gör det ändå.
För det är precis vad jag har, godhjärtade vänner som dagligen gör saker för att jag ska
må bra.
Under speciella tillfällen kommer lyckan när jag som minst anar det. Som när jag satt i
min säng bredvid någon som betydde mer än vad jag ville att han skulle göra. Vi stirrade
på varandra och tillslut sa han något konstigt som gjorde att vi båda började skratta. I
den stunden förstod jag att denna människa var den första personen som gjorde mig
lycklig bara genom att vara sig själv. Det var den kvällen jag vågade erkänna för mig själv
att jag var kär. För första gången var jag kär på riktigt.

Jag trodde aldrig att mitt inre skulle läka, att de ärr som fanns skulle slutas. Det var för
mycket på samma gång, som ett hus på en ostadig grund - en dag skulle det falla.
Fast jag är ett levande bevis på att det som inte dödar en gör en starkare. För att vara
lycklig kan man inte bara sitta ner och vänta på den. Man måste resa sig upp, gå ut
genom dörren och hitta den. Det är då det är på riktigt och som bäst.
Det tog mig sju år. Sju år för att förstå att jag faktiskt duger precis som jag är. Sju år
för mig att glömma alla ord som då förgörde en del av mig varje dag. Sju år innan jag
förstod att det blir bättre. Sju år innan jag började se lyckan på riktigt. Sju år.

Om jag fick träffa mitt fjortonåriga jag, då hade jag sagt följade:
"Det kommer bli bättre. De vänner som sviker dig nu är inte värda din vänskap. Du
kommer träffa människor som kommer värdesätta dig för just den du är. De kommer
bli dina närmsta vänner och de kommer inte svika dig - vad som än händer. Släpp
in dem, berätta för dem. Du kommer må bättre då. Och det är helt okej att vara arg,
du har mycket att vara arg över. Men en dag kommer du inse att den ilskan inte gör allt
bättre, en dag kommer du förstå att du inte behöver vara arg hela tiden och sätta upp
en mur mellan dig och omvärlden. Och när du träffar killen som får ditt hjärta att slå
dubbelt så fort, låt inte rädslan för att blir sårad förstöra det. Du är värd det. Värd honom.
Han kommer göra dig lycklig på ett sätt som du inte trodde var möjligt. Så våga. Lev!"

Ofta önskar jag att jag hade varit vacker. Att jag hade varit smal, haft fint hår och perfekta
bröst. Jag inbillar mig att livet hade varit lättare då, om jag hade passat in på ett helt
annat sätt. Om jag hade varit normal.
Mer än ibland önskar jag att jag hade varit smart. Att jag hade kunnat räkna upp alla
delstater i USA, vetat vad fem miljoner gånger tvåtusentrehundraett hade varit och varför
rymden är ändlös. Jag tror att livet hade varit lättare då, om jag hade förstått mig på alla
ekvationer och problem som finns i världen.
Ibland önskar jag att jag hade varit spännade. Att jag hade kunnat berätta om alla platser
jag varit på, alla människor jag mött och alla språk jag lärt mig. Jag förväntar mig att
livet hade varit lättare då, om jag hade haft spännande historier att berätta. Om ett helt
annat liv. Ett bättre liv.
Nästan alltid önskar jag att jag hade varit precis den du hade velat ha. Att jag hade varit
perfekt för dig, varit den kvinna du förtjänar och den du bör vara med. Jag hoppas på
att livet hade varit lättare då, om jag hade varit allt det som nämns ovan. För då hade
du kanske velat ha mig.

Varje dag konstaterar jag att jag varken är speciellt vacker eller smart. Jag har inga
spännande resor att prata om och du vill inte ha mig.
Jag vet att livet är orättvist, att minst ett hjärta blir krossat varje dag, att trots en
stark vilja blir det oftast inte som man hade tänkt sig och att äkta kärlek enbart finns
i sagorna. Varje dag önskar jag att livet hade varit lättare. Att jag hade fått en chans,
att vi hade fått en chans.
Om jag hade varit en bättre version av mig själv, en kvinna som en man hade kunnat
bli kär i - kanske till och med älska.
Då hade livet kanske varit lättare.
Lyckligare. Mer kärleksfullt.
Då hade du kanske velat ha mig och inte lämnat mig i tusen bitar.
Du hade kanske vänt dig om och sett tårarna falla ner för mina kinder.
Då hade du kanske insett att saknaden efter dig nästan krossade mig.
Men livet är inte rättvist och det blir aldrig som i sagorna.
Verkligheten är för förgörande för att skapa lyckliga slut.

Jag saknar mormor.
Min söta och fina mormor som alltid gjorde allt så mycket bättre.
Vart hon än är så hoppas jag att hon hör mig,
hör när jag ber henne om råd och visdomsord.
Älskade mormor. ♥

Det är minnena som är värst. När jag äntligen känner att jag börjar släppa den olyckliga
kärleken så händer något som påminner mig om honom. Det kan vara en doft, en låt,
en röst. Då är jag tillbaka där jag började.
Det skär till inom mig och det känns som om hjärtat delas i två. Jag kan knappt andas
och allt annat som händer är inte längre relevant. Ett minne kan dyka upp från de mest
osannolika ställen - de ställen som jag inte tänker på. Fast sen är de plötsligt här och då
går jag itu ännu en gång. Precis som första gången.

Men det blir lättare. För varje dag som går så känner jag hur en del av honom försvinner
från mig. Även om det gör ont vet jag att det är bäst så, att han inte längre får vara en
del av mig - jag måste få vara mig själv ett tag. Det gör ont att släppa taget, fast ibland
måste man må dåligt för att sedan må bättre. Jag vet att jag måste glömma honom, hur
ont det än gör nu. Det blir bättre. Tillslut.

Det känns som en evighet sen, fast det var för ungefär ett år sedan. Han tittade på mig,
lade sin arm om mina axlar och tröstade mig. Jag öppnade hjärtat för honom, orkade inte
dölja de känslor som behövde sägas. Han sa med självklarhet i rösten:
"jag tycker om dig, jag trodde du visste det." Sedan bad han om tid, lite tid för att kunna
känna efter och få vara sig själv ett tag. Nu har det gått ett år. Han får inte mer tid.

Detta minne, som så många andra, krossar mig nästan. Fast jag måste skriva ner dem
eftersom det inte gör lika ont när jag tänker på dem nästa gång. Jag känner mig helt
tom just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska klara av detta. Det känns så de flesta
kvällar när jag ligger ensam i sängen på mitt rum och låter tankarna vandra fritt.
Fast jag vet att varje morgon så vaknar jag och går upp för att påbörja en ny dag, för
vad som än händer så har jag ett liv som väntar på mig. Ett liv med mycket plugg, ännu
mer jobb och tid med de som betyder mest för mig. Ett liv som jag älskar.

Huvud håller på att sprängas.
För många tankar.
För många ensamma stunder.

Har fastnat i ett liv som ingen trodde fanns.
Ett liv utan liv.
Inte meningslöst men heller ej betydelsefullt.

Det bränner bakom ögonlocken.
I hjärtat lika så.
En bit av själen försvinner varje dag.

I spegeln syns en främling.
Någon som inte fanns där innan.
Nya ögon, ny mun, men samma leende.

Utanför faller regnet mot en mörk stad.
I ett rum sitter en flicka och längtar bort.
Bort till den tid som var hennes.
Där hon levde på riktigt, på sitt eget sätt.