Mitt liv lever efter en ledsam ton just nu. Allt som en gång var finns inte längre kvar, nu återstår bara halvtaskiga minnen av saker som var mycket bättre på många sätt - mycket sämre på andra. Jag var som en rädd kanin, jag kunde inte ens lämna min håla. Jag levde ensam med mörkret som gav mig näring. Jag vågade inte stå för saker som jag hörde och jag sa aldrig emot när jag visste att något var fel. Jag vill inte sticka ut, jag vill inte synas.

Jag var så rädd för orden som kunde krossa mig, jag var rädd för att förlora den lilla mark jag stod på. Nu när jag tänker tillbaka så var jag mest rädd för mig själv. Jag har nog aldrig hatat någon så mycket som jag hatade mig själv, jag vill ta livet av någon - av den som hindrade mig från att vara lycklig.
Nu tänker jag inte längre på min rädsla och allt som en gång fick mig att gå bland de mörka molnen. Nu ser jag framåt och försöker förgöra de tankar som en gång skadade mig själ. Även om det är svårt att tänka på morgondagen så vill jag inte längre leva igår - nuet är för värdefullt.

Det känns som igår när jag satt på mitt rum och grät över en pojke som inte ville ha mig. Jag torkade tårarna och insåg att jag inte behöver någon för att veta att jag duger, visst så känns det aldrig riktigt bra eller molnfritt i mitt liv, fast jag förstår nu att ensamheten inte är något som jag borde frukta. Om jag skulle vara ensam tills den dag jag dör då är det bara något jag får leva med - det är något jag kan leva med nu. Jag kämpar inte mot tårarna utan jag låter dem rinna och sedan går jag vidare, precis som allt annat i livet så har jag mer än en boll i luften.

Fast ibland kommer det tillbaka, det som kanske en gång kunde ha blivit så mycket bättre. Jag tänker på val som jag kunde ha gjort på annat sätt - som hade gjort mitt liv just nu en nivå bättre. När de tankarna kommer fram så försöker jag tänka att det inte finns någon mening med att ångra saker som hänt eller att gå och oroa sig för val som man ska göra senare. Lev i nuet, det är det enda jag försöker göra nu.

"Du är kvar med samma folk, kvar med samma man
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus

Det är att leka med eld när du drar upp det här igen
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen

Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen"
- Melissa Horn