Jag är inte rädd för att dö, inte ens för att leva ett livlöst liv. Jag har lärt mig att allt som händer beror på något annat, det är som dominobrickor som trillar - de trillar en i taget. Det finns ingen mening med att vara rädd för det oundvikliga för då slutar det med att rädslan för slutet dödar nuet. Nej, jag är inte rädd för slutet - jag är rädd för något mycket värre.

Jag är livrädd för att stå ensam kvar, för att alla andra har hittat deras mening medan jag fortfarande letar i blindo. Då alla andra har hittat kärleken, karriären och framtiden - då jag måste kämpa för varje andetag jag tar. Ensamheten knäcker mig enbart genom att finnas, vetskapen om att jag snart kanske måste leva helt ensam.

Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att andra ska dö.
Jag är inte rädd för vänskap, jag är rädd för tomheten om någon vän försvinner.
Jag är inte rädd för att älska, jag är rädd för att kärleken inte är besvarad.

Jag och en vän pratade en gång, för några månader sen, om att när man får pojk- eller filckvän så skiter vissa i sina vänner. Då lovade vi att vi aldrig skulle göra det mot varandra, att vad som än hände så skulle vår vänskap gå före - bros before hoes.
Fast nu har hon kommit till det stadiet då hon söker efter något nytt, då kärlekens pil träffar henne och hennes liv blir fyllt av klara färger. Även om jag inte tror att hon skulle lämna mig så finns rädslan där. Den som dödar alla skratt, leende och glada tankar - ensamhetskänslan.

Let me give my love to you
Let me take your hand
As we walk in the dimming light
Oh darling understand

That everything, everything ends
That everything, everything ends

pic; google