gammal vänskap rostar aldrig?

Jag har världens bästa vänner, det är inte bara något jag säger utan det är verkligen så - de passar mig perfekt. Alla de som står mig nära är på något sätt lik mig, vi fungerar på samma vis. Det är som om vi alla vore våglängder och de rör sig alla på samma nivå som mig. Vi skapar en harmoni som utmynnar i vacker musik - vi klingar väl tillsammans.

Fast även om jag har världens bästa vänner så blir det ibland för mycket, även för mig. Varje gång någon av mina vänner kommer till mig för att berätta något så blir jag tacksam för att de litar på mig. Jag skulle inte förmå mig att berätta det vidare, det stannar mellan mig och personen i fråga. Fast när jag behöver prata, för precis som alla andra så har jag också problem, då stänger vissa av mina vänner av. De vill helt enkelt inte höra om mig och när jag slutar prata så börjar de prata om sig själva igen. Ska det verkligen vara så?

När det känns väldigt tufft, när livet inte riktigt går som planerat - då behöver jag mina vänner.
När tårarna faller och jag inte riktigt kan ta mig upp igen - då behöver jag mina vänner.
När jag ramlar ihop och inte kan resa mig utan hjälp - då behöver jag mina vänner.
De gånger jag hittar tusen fel när jag tittar in i en spegel - då behöver jag mina vänner.

Tyvärr finns inte alla där och det är då man vet vilka som verkligen bryr sig. Just nu är det bara ett fåtal som verkligen bryr sig och som lyssnar på mig. Fast jag väljer dem framför 100 ytliga vänner alla dagar, det är de som får mig att må bättre när allt bara känns så fel. De är mina skyddänglar och till dem är jag evigt tacksam!
   


Kommentarer
Postat av: Anonym

:)<3

2009-11-18 @ 10:35:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0