Ibland känns det som om tiden står stilla, precis som om mitt liv varken går framåt eller bakåt. Det är som om någon dra bort mattan under mina fötter och jag ramlar rakt fram med huvudet först. Det gör ont, det sårar och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det.

Jag minns en gång när jag satt på en bänk med en vän. Vi pratade om de ljusglimtar som vi har i våra liv, saker som får oss att kämpa igenom varje dag även om det just då känns omöjligt. Den dagen ville jag inte leva, jag ville gräva ner mig och sluta existera - det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Där satt vi och grät, två vänner som båda ville ha något som vi inte kunde få. Den kvällen såg jag världen för vad den är, för hur lite den ger människor som bara vill få lite lycka i sitt liv i form av ljusglimtar.

Nu sitter jag är, en svart och kall natt, utan några svar på de frågor som jag ställde till mig själv för ett år sen. Livet står helt stilla och mattan dras bort om och om igen. Just nu känns livet extra hårt, jag ser inte längre fram en fem minuter - en grå dimma svävar framför mina ögon som gör mig blind. Alla drömmar jag hade har spolats bort och jag vet inte riktigt vad som händer i framtiden. Vardagen är lika tråkigt varje dag och varje morgon ger mig samma besvikelse som den förra.

Det sägs att man själv måste ta tag i sitt liv och göra det till vad man vill. Jag har försökt; jag har möblerat om, slängt saker, köpt nya och målat om - fast mitt liv är fortfarande som ett kalt rum, livlöst. Jag är trött på att göra om något som jag egentligen inte kan göra ogjort. Det känns som att mitt liv redan är bestämt, jag kan inte ändra på någonting. Jag får helt enkelt låta tiden gå sin gång och leva varje dag likt den förra.

Nu ska jag lägga mig och drömma bort verkligheten samtidigt som jag hoppas på att morgondagens ska erbjuda något nytt. Fast precis som alla andra morgnar så kommer jag bli besviken, det är ödets förgörande spel som jag lever i.