Tystnaden pratar när orden är överflödiga,
när tiden står stilla och marken skakar.
Hjärtat slår och det enda som hörs är vinden som far genom träden och löven faller mot marken.
Blir det bättre med tiden?
Kan man sluta tycka om någon även om det känns omöjligt?
Är det möjligt att gå vidare? 

Du säger att kärleken aldrig var till för dig
Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen
Du säger att den delar sig vid kinden
Och blir hel igen bakom dig

Varje moln är trasigt
Du räknar allt sorgligt natten lång
Och hon du älskade en gång
Och kanske älskar än
Spelar det någon roll?
Nej kanske ingen
Kanske allt egentligen

Och du undrar vem som kysser henne nu
Du undrar vem
Vem om inte du
Och läpparna, du kallade dina
Det gör ont att veta
Men lika ont att undra

foto: papertissue