Skulle någon fråga mig vem jag är, då hade jag inte haft ett svar. För om jag ska vara helt ärlig så har jag inte hittat mig själv - jag är mer förvirrad än någonsin. Skulle ni fråga mina vänner så skulle vissa säga; "hon är den glada, den som alltid lyfter stämningen på en fest!". De som säger så - de känner inte mig!

Jag är kanske glad, jag är till och med jätteglad ibland. Jag kan dansa en helt kväll eller ha filmkväll med vänner och bara skratta från det jag går in genom dörren tills jag kommer hem igen. Ibland kan jag faktiskt inte sluta skratta, det är som om jag ser allt i klara färger - allt känns väldigt underbart.
Fast jag är inte bara glad, jag är ledsen också. Det ingen ser, då folk väljer att vända andra kinden till, är när jag kommer hem och lägger mig i sängen eller när jag går hem från festen. Då alla minnen kommer tillbaka som trycker sig mot mina sinnen och bedövar lyckan. Då tårarna faller och jag inte ser någon mening med någonting. Det ingen ser för att jag gömmer det, för jag vill inte vara svag - jag måste vara stark.

Ibland vet jag exakt vem jag är: studenten som ska jobba och sedan söka vidare till lärare.
Ibland har jag ingen aning om vem jag är: en förlorad själ som har en förvrängd verklighetsuppfattning.
Det är svårt att veta, hur ska andra veta när jag inte vet själv?

Partypinglan? Bitchen? Drömmaren? Realisten? Pessimisten? Clownen? Oskulden?
Nörden? Vännen? Horan? Dottern? Systern? Sportfantasten? Fienden?
Jag?