jag hatar verkligen kyla

Varje morgon nu på hösten/vintern så vaknar jag upp under mitt varma täcke. Jag har haft en halvtaskig eller en helt fantastisk dröm och det enda jag vill göra är att somna om. Fast verkligheten slår till och jag inser att jag måste gå upp - så jag tar av mig täcket, ställer mig upp och får en chock. Vilken kyla som slår mot hela kroppen och gör önskningarna om lite mer sömn mycket större. Kylan blåser upp från tårna, över benen, runt armarna och rakt in i lungorna - det stoppar systemet i några sekunder.

Då vill jag bara krypa ner under täcket igen och känna lite värme. För även om jag klär på mig varma kläder och sitter med vantar inomhus så känner kroppen av morgonkylan som aldrig riktigt försvinner ur ens kropp. Den sitter i hela dagen och påminner en om att när man vaknar dagen efter så kommer det bli precis likadant igen. Dock tänker men inte på det när man tar på sig sitt nattlinne och lägger sig under täcket på kvällen - det enda som finns i ens huvud är sömn. Sen vaknar man dagen efter, drar av täcket, ställer sig på upp och blir lika chockad igen.

Ja, jag hatar verkligen morgonkylan. Jag har faktiskt funderat på att lägga mig med leggins och en tjock tröja, men jag kan inte sova om det är för varmt. Jag måste fundera ut något riktigt snittsigt, sålänge så får jag bli lika chockad varje morgon.

Nu är jag i.a.f vaken, god morgon!, och snart ska jag träffa pappa för vi ska på stan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0